Mer om vägprojektering under 1960-talet

Den som vill veta mer om Vägverket och dess historia hänvisar jag till Trafikverket, som 2010-04-01 har ersatt Vägverket och Banverket. Möjligen har deras nya hemsida något om Vägverket, som i 169 år var en egen myndighet. Om inte får vi leta i riksarkivet.

Mina minnen från arbetet med vägprojektering, började en kall januaridag år 1964. Som nybliven institutingenjör hade jag av arbetsförmedlingen fått förslag på ett företag, som sökte ingenjörer. Huttrande kom jag fram till en barackliknande byggnad vid Bromma flygplats och läste på en skylt: "VPLAN-B". Det lät spännande, vad kunde det betyda?

VPLAN-B visade sig betyda: Vägbyråns Planeringsavdelning i Stockholms län. Vägbyrån var en viktig del av Vägverkets det vill säga Kungliga Vägverket centrala förvaltningsmyndighet, Planeringsavdelningen tre till antal uppstod i slutet av 1950-talet, syftet var bland annat att underlätta projekteringen av de större riksvägarna som sträckte sig över flera län och sprida kunskap om modern vägprojektering. Planeringsavdelningarna bytte 1967 namn till Projekteringskontor.

I Stockholms län projekterade vi främst E4:ans och E18:s nya sträckningar. Idag brummar dagens moderna bilar fram på vägar byggda och utformade efter en projektering vi utförde på 1960-talet. Jag tycker vägarna ännu står sig mycket bra om än trafiken ökat och fortfarande är bland de bästa vägar vi kan visa upp i landet. Mjuk linjeföring, breda mittremsor och breda vägrenar är några goda kännetecken från vår projektering. Tyvärr har vägrenen idag börjat användas till en extra körfil, det var aldrig vår tanke med vägrenen.

Ja, här på Planeringsavdelningen blev jag anställd som projekteringsbiträde med en reglerad befordringsgång, vilket innebär att jag fick en garanterad löneutveckling. Det var andra tider, tryggt och säkert blev jag fast i statens kaka.

Planeringsavdelningen, VPLAN-B bestod av cirka 12-15 personer och hade en för tiden vanlig hierarkisk uppbyggd organisation. Chefen titulerade sig vägdirektör, eftersom han tidigare varit chef för bland annat vägförvaltningen i Västernorrlands län. Under honom fanns en 1:e vägingenjör och 2-3 gruppchefer och därunder ett antal ingenjörer, alla män och flertalet nyanställda och unga, mellan 20 och 30 år. Tekniska Institutet i Stockholm utexaminerade 1963 en 1 kvinnlig ingenjör, på examensgruppbilden sitter hon som en prinsessa bredvid rektorn.

Den informella chefen, som i praktiken ledde vårt arbete var 1:e vägingenjören Bo, en ung civilingenjör, som utöver sin väg- och vattenbyggnadstekniska utbildning även hade stort intresse och kunskap inom elektronikens område.

Bo är kort i rocken och jag minns en gång då han ställt upp ett stativ med instrument ute i korridoren för en genomgång, men han lyckades inte nå upp till instrumentets kikartub. Kanhända kände han sig då som ridlärare framför sin häst med svårighet att komma upp i sadeln, en något komplexfylld "Lilla Fridolf-situation". Från skoltiden på KTH fick han smeknamnet "Drysse", men ville hellre bli kallad Bo, vilket jag kan förstå. En kul kille med många sidor, han hade tävlat i modellflyg svensk mästare? och hade ett förflutet tillsammans med Thernryd på Vägverkets fotogrammetriavdelning i Stockholm.

Att mäta avstånd gjorde man förr med hjälp av omständliga bandmätningar, nu kom elektroniska längdmätningsinstrument, bland annat Geodimetern från svenska AGA. Vi hade här stor nytta av en chef som var kunnig inom elektronikens område. Ett annat område var de bärbara kommunikationsradioapparaterna, men här var det ofta stora problem med funktionen i fält.

Omfattande geotekniska undersökningar genomfördes i egen regi och ansvarig var en rolig gotlänning som hette Gösta. Regissör torde vara rätta benämningen på denne dominerande gotlänning. Gösta hade högre militär grad än 1:e vägingenjören, vilket kanske underlättade för honom att få sin vilja igenom. Viljan handlade väl dock mest om att planera tjänsteförrättningarna så de blev lagom långa, för efter 14 dagar sjönk nämligen våra traktamenten rejält. Tack Gösta, för den goda planeringen! Gösta arbetade även mycket med fackliga frågor, samt höll sig väl underrättad om de dagliga aktiekurserna. Till sin hjälp hade han den snälla dalmasen Erik, som alltid ställde upp. "Dé gör jag", sa Erik och lommade iväg för arbete. Erik körde en gammal folkvagnsbubbla och när det var kallt ute satt han alltid hukad nere i vänstra hörnet, det var nämligen enda stället där vindrutan var imfri. Han hade en förmåga att ta det lugnt och ibland var man tvungen att peta på honom så han inte somnade vid ratten.

Jag har full förståelse för när Gösta efter att ha sondborrat många hål nere i Nyköpingstraktens dalgångar kunde utbrista: "Nä Erik, nu borrar vi inte fler punkter, jag vet ju hur resultatet blir ändå, skriv så här i protokollet!" Gösta och Erik sparade även egna pengar genom att övernatta i egen husvagn eller dela på stuga/lägenhet. Till sin hjälp fanns även 2-3 timanställda hantlangare eller som vi sa "gröngubbar" eftersom färgen på tidrapporten var grön. På fredagarna drog Gösta, alltid i nytvättad bil, ned till Gotland och fritidsstugan.

Evy var kontorets enda kvinna, hon var anställd som sekreterare och ritare och höll även ordning på oss grabbar. Hon renritade alla våra koncept till original i tusch, skrev protokoll och skötte all skriftväxling med mera. Hon var min första kvinnliga arbetskamrat och introducerade mig i den statliga tjänstens alla snåriga regler. En norrlandstös med skinn på näsan och med ordning på arkiv och diarienummer. I minnet finns trevliga stunder där vi motläste långa sammanträdesprotokoll mot de handskrivna originalen, samtidigt kunde jag beundra hennes vackra ben. Jag kan än idag höra hennes smattrande elektriska skrivmaskin av märket Facit och se hur tuschpennor i flygande fläng rengjordes och fylldes på med nytt tusch. Hur de olika plastmallarna for fram över ritbordet för att passa till konceptets olika bågformer och mitt i alltihopa kunde hon svara artigt i telefonen, hon var ett makalöst fenomen. Med tacksamhet minns jag Evy och allt hon lärde mig under de första åren av ett vägverksliv.

På lunchen kunde vi bland annat promenera till Bromma flygplats, äta och samtidigt beskåda flygtrafiken. Annars åt vi för det mesta lunchen i en liten restaurang belägen i grannhusets källare. Även kafferasten på eftermiddagen tillbringade vi där, i en trevlig gemenskap, ingen fikade för sig själv och inte fanns det några kaffeautomater. Den två våningar höga kontorsbyggnaden baracken, byggd i trä under 1940-talet, ägdes av Luftfartsverket, var enkel men charmig, vintertid blev det dock lite dragit och kallt. Byggnaden tror jag står kvar än idag.

När Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov var på besök 1964 och skulle till Bromma flygplats, kom det en stor mängd överspända poliser och stod längs courtagevägen, vända mot vår arbetsplats och med ivrigt spanande ögon upp mot våra fönster. Gud nåde, om någon av oss till exempel hållit upp ett avvägningsinstrument i fönstret, då hade polisen förmodligen tolkat detta som ett vapen och skjutit utan att fråga först, så upplevde jag stämningen.

Fortsättning följer.

Av Lars-Erik Larsson 08 jul 2010 15:09