På mitt eget sätt

Genomborrad av ytans bittra smak likt betongklumpar mellan gnisslande gungor.
Om jag var tre år skulle jag gråta och skrika efter förmågan att kunna tala men idag kämpar jag för att få vara tyst mellan ljuden som förtär mig.
Mellan sjuttio isbitar och helvetet rullande på en stol mot mörkret och där mitt i mellan kan jag bara teckna mitt namn. Som om det någonsin skulle hända eller skulle höras. Lever för livet som väntar på några sista oförglömliga och sagolika mellanrum innan evigheten börjar.
Jag förstår de drömmare som ej ger upp sin kamp, ivriga sammanbitna och frustrerande händer som knyts i längtan efter alla de små tecken som finns kvar.
Jag längtar ju också, kanske inte lika makabert ivrigt bitandes vilt. Snarare på ett annat sätt.
På mitt alldeles egna märkliga sätt.

Av Malin Åkesdotter 01 jul 2010 13:53