Hemlighetsmakeri

"Nja… inget speciellt…" Orden är långsamma och dröjande. Den lilla flickans händer rör sig oupphörligen bakom ryggen i cirklande rörelser. Fötterna kan knappt stå stilla och för en oinvigd kan det se ut som om hon är kissnödig. Sandalerna på fötterna är rosa, men har mer och mer antagit en grå färg av allt damm som finns på gården. "Nå Lisa, berätta nu. Vad sade mannen till dig?"
Lisa tittade med sina klarblå stora ögon på dagisfröken och skakade på huvudet. "Du vet att man inte får prata med främmande. Varför gick du fram till staketet?" Kvinnan satte sig på huk framför den lilla bångstyriga flickan och lade händerna på varsin sida av huvudet för att låsa hennes blick. "Varför?"

Lisa lade sina händer på frökens och försökte bända loss dem. Fattade hon inte att de hade en hemlis, Lisa och mannen som presenterat sig som Lars. "Om du följer med mig till bilen så skall jag visa dig min nya hundvalp Zorro. Har du hund?" Flickan hade skakat på huvudet och steg för steg vågat sig fram till staketet medan mammans ord ringde i huvudet. "Du får inte prata med främlingar gumman, aldrig!" Lisa hade precis bestämt sig för att kravla över staketet och följa med Lars när dagisfröken ropade högt och panikslaget på henne. Nu stod hon här framför henne och var mycket förargad. Mannen hade springande flytt från platsen, kastat sig in i sin bil och kört därifrån. "Lisa, jag måste ringa till din mamma och berätta att du inte lyder oss. Förstår du hur dumt du betett dig? Man får aldrig, aldrig, aldrig prata med främmande människor. Alla är inte snälla förstår du."

Karin torkade svetten från ansiktet, och hjärtat som panikartat stormat iväg i kroppen när hon såg Lisa och den mystiske mannen prata lugnade sakta ned sig. Det var den fjärde incidenten den här veckan och Karin funderade allvarligt på att byta yrke. Att ha ansvar för småbarn kändes alltför stort när samhället vägrade stänga in sjuka människor som vägrade ta ansvar för sina handlingar. Hon visste alltför väl vad den främmande mannen ville göra med Lisa, och tackade gudarna för att hon lytt sin intuition och tittat bakom huset.

När mamma hämtade Lisa på kvällen berättade Karin vad som hänt och frågade sedan om igen den lilla flickan vad han velat. Med munnen som ett rakt streck och fötterna pekande in mot varandra tittade Lisa stint i backen och vägrade svara. Aldrig, aldrig att hon talade om att Lars skulle visa henne sin hundvalp, för då skulle fröken säkert stoppa Lisa från att gå ut till honom imorgon. För han hade lovat att komma tillbaka nästa dag.

Av Anitha Östlund Meijer 11 jun 2010 12:27