En dag i början av Juni

Det har varit en av dessa dagar då livet stannat upp. Efter att ha haft hjärtat någonstans i närheten av ett ställe det inte ska vara på så har tiden idag gjort en paus. Rapsfälten utanför dörren har sakta böjt sig mot öster i västanvindens framfart och syrenernas doft nådde mig på vägen mot och från. Grillen som blivit något skamfilad under vintern togs fram och fick stöttningshjälp av två tegelstenar. Köttet blev lite bränt och skratten avlöste varandra när vi insåg hur rökfyllt huset hade blivit. Vi åt i den sakta nedåtgående solen medan det röda vinet fann sin väg ner genom strupen.

Det var en dag då mungiporna åkte upp för att livet gjorde vad det kunde för att göra mig tillfreds medan vi köpte en glass och satte oss på Lomma strand för att inspektera försommarvattnet. Det blev ett kallt konstaterande att arabiska sjöns vatten var varmare och mer behagligt än dessa nordliga breddgraders. Men solens strålar värmde min bara axel och samhörigheten som varit på drift ett tag lockade även tillbaka den inre värmen.

Jag håller andan denna försommardag för skrattet kan så lätt hamna fel och kvävas på sin väg ut. När jag hör Cornelis sjunga mig en sång från svarta högtalare börjar min kropp sakta röra sig och jag önskar att en partner hade bjudit upp till en salsa och landat en kyss på min bara hals, men jag dansar än så länge med den osynliga mannen och njuter av det som klockans tystnad gett mig innan den börjar ticka igen.

En försommardag i juni 2010 när allt kunde ha blivit så fel, men då inre längtan efter vishet fick världen att stanna upp och Salem al Fakir sjunger “keep on walking". Det är just det livet går ut på. Att fortsätta gå även om livet visar sig från sin aviga sida och vi inte för tillfället har förmågan att vända på stenen. Vi gör det i små pauser och stunder som vi lagrar inom för att plocka fram när stenen verkar orubblig.

Huset är just nu tomt förutom katten Oscar som lagt sig bredvid mig och väntar på att jag ska göra mig färdig för nattliga andetag. Än är det inte helt mörkt och min bästa tid är nu. Jag suger åt mig av livet jag så längtat efter när mörkret och kylan fick nära och kära att trilla igenom. Nu är vi här, i morgon är en ny dag och jag vet att jag aldrig utsätts för prövningar jag inte klarar av. Ett sorglig och glatt konstaterande som gör att livets passion viker av men ändå håller sig parallellt.

Av Birgitta Stiefler 05 jun 2010 19:09