Lämna mig inte

Sedan bepansrade man sig. Kanske för att undvika smärtan. Det gjorde ganska ont. Det där med kärlek. Separationsångest hade man lärt sig tidigt, som ettåring, efter en vaccinationsskada, när 60-talets sjukvård slet barnet från föräldrarna och isolerade. Allt sätter spår och formar.

Men man minns också kyssarna under kastanjeträden och hur gott de smakade. Vilket rus det var! Att känna henne skälva i famntaget. Att ha hennes tunga andning mot sina egna läppar. Att vara ung. Att vara motsatsen till luttrad. Att sluka kärleken i en munsbit och sedan sätta den i halsen.

Och svartsjukan förstås. Misstankarna. Skräcken. Kommer hon att lämna mig? Vem tittar hon på? Varför ler hon inte mot mig längre?

Jag är en stor anhängare av norske författaren Stig Sæterbakken. Därför läser jag honom extra kritiskt. Därför blir jag irriterad på de första sidorna av "Lämna mig inte" som nu släpps på svenska. Vad menar han med att vara så naiv, så pratsam och distraherad? Så ungdomlig och patetiskt passionerad under ytan? Aha, det handlar om en ung man, en student, som blivit dumpad av sin tjej. Och jag växer in i texten. Jag tar mig in i skogen av ord. Med sin berättelse river Sæterbakken ner min bepansring och det gör ont igen.

Han skriver om Aksel och Amalie i andra person. Greppet förstärker känslan av stigande alienation, det främlingskap som Aksel möter i sveket och svikandet. "Lämna mig inte" är en studie i svartsjuka. I paranoia. När passionen slår över. När det går för långt. När skräcken äter upp inifrån. Men Sæterbakken stannar inte där. Han låter Aksel falla. Man känner inte igen sig längre. Men man tar sig djupare in i skogen där "Lämna mig inte" mörknar och skrämmer allt mer. Ända in i slutet. Det vackra slutet. Som är en ny början.


Författare: Stig Sæterbakken
Titel: Lämna mig inte
Översättning: Niklas Darke
Förlag: Vertigo Love
Utgivning: Våren 2010

Av Stefan Whilde 31 maj 2010 20:52