Saknad bekräftelse

"Jag älskar dig Sanna, det vet du va?" Erik lade sig på sängen bredvid sin flickvän med kläderna på. Jobbet som advokat lockade honom inte alls idag. Erik ville gona ned sig med Sanna i sängen och älska passionerat med henne hela morgonen. Precis som de gjort för några år sedan. "Hörde du vad jag sade?" Den smala ryggtavlan tycktes avvisande och kall. Han lutade sig över Sanna bakifrån och pussade i halsvecket. "Jag älskar dig gumman, och naturligtvis vår lilla charmknutte här." Erik lade pekfingret mot kinden på sonen som snusade sött i sin mammas famn. Det ljusa håret lockade sig i nacken och en tjock länk av Sannas mörka hår låg som ett täcke över honom. Hon låg naken och var knappt vaken. Natten hade varit tuff och Lillemans envisa hostande hade väckt både henne och honom. Erik pussade Sanna på axeln innan han reste sig upp från sängen med slokande axlar.

De hade längtat så länge efter att vara en familj, men ingenting av det de läst om familjelivet stämde på dem. Sanna tillbringade nästan hela graviditeten på sjukhus och kände sig lurad på tiden när hon till slut födde fram sin son akut under stort kaos. Nu var hon trött intill döden och grubblade ständigt på om Erik verkligen var den rätte för henne. Det kändes som att hans omsorger kvävde kärleken. Han jobbade hela dagarna och Sanna tyckte att helgerna var långa och tråkiga i hans närhet. De hade inget att prata om förutom barnet, och hon kände sig fet och ful i mammakläderna. Den degiga magen som mötte henne i helkroppsspegeln dämpade Sannas morgonhumör och fick henne att hålla sig inomhus. "Bada? Aldrig!" Snäste hon när Erik kom med förslaget att åka till stranden och mysa.

Sanna gick omkring i Eriks gamla t-shirtar och ett par sladdriga gympabyxor som var kladdiga av kräk. Håret satte hon upp i en tofs som spretade åt alla håll, och smink hade hon inte använt på mycket lång tid.

Erik satt på kontoret och tittade ut över folket som flanerade på gatan utanför. Det sved av längtan efter Sannas kärlek i hans bröst. Han saknade de varma ögonkasten när han kom hem och leendena hon förut gödslat över honom. Det var tomt på kontoret eftersom de andra gått på lunch. Erik hade ingen matlust och satt nu med en cocacola. Plötsligt brast det inuti honom och han lade sig gråtande över skrivbordet. "Varför kan vi inte prata med varandra längre? Jag älskar ju henne." Han kände plötsligt något krama hjärtat hårt och fick svårt att andas. Smärtimpulserna etablerade sig till armarna och han låg som ett hjälplöst kolli över skrivbordet. När han panikartat försökte dra efter luft värkte det ännu mer i hjärtat och han vågade inte andas. Som i en dimma såg Erik arbetskamraterna störta in i full fart.

"Erik?" En okänd röst svävade in i hans öron, och Erik kände att andningen var normal igen. Efter ett djupt andetag öppnade han ögonen och såg en ljushårig sköterska vid sin säng. En bit bort från sängen satt Sanna med Lilleman i famnen med tårade ögon.

"Sanna?" Han försökte resa sig upp, men drogs flämtande av smärta tillbaka till sängen av slangar som satt fast på bröstet. "Vad har hänt?" Eriks röst var tjock och halsen sved. Läpparna var torra som fnöske och när Sanna satte sig på sängen såg hon att ena sidan av läppen var tjock och lätt blåaktig. "Du har gått igenom en by-pass eftersom ditt hjärta gav upp. Läkarna säger att du hade en enorm tur som kom hit i tid. Ella och Eivor såg dig ramla ihop och ringde ambulansen."

Hon lyfte upp den lilla bebisen som fortfarande var namnlös och lade honom bredvid Erik. "Du skrämde mig rejält. Förlåt mig, jag har levt i en bubbla sedan jag kom hem från BB. Det känns som om jag är en bluff som mamma och jag har bara väntat på att någon skall komma och tala om det för mig. Jag kan ingenting om små bebisar förutom det lilla de lärde mig på sjukhuset." Erik lyfte sakta och mödosamt upp sin hand och lade den på hennes. "Jag vill ju så gärna hjälpa dig. Du har inte ens låtit mig hålla i honom. Förresten tycker jag att du är världens bästa mamma, Lilleman mår ju hur bra som helst." Sanna lade sig bredvid dem hon älskade mest av allt. Tårarna rann i en strid ström över kinderna. Hulkande drog hon upp en servett ur fickan. "Tttttiiiiitttttaaaa vvvvvaaaaadddd jjjjjaaaaggggg ggggggööörrr." Den lilla bebisens tröja hade blivit våt av tårar och han protesterade med ett högt skrik.

Erik kände bandaget som täckte hans bröst och ryste till. "Sanna, kan vi börja om tror du? Stryka ett streck över det som varit. Jag kommer hem om några veckor och blir sedan sjukskriven ett tag. Du kanske kan träffa en väninna om jag passar Lilleman? Få lite egentid borta från oss. Vad säger du?" Sanna funderade en lång stund på hur hon skulle uttrycka sig och reste sig upp innan hon svarade med allvarlig snörvlande röst. "Erik, jag funderade på om vi passar ihop, men saken var nog den att jag inte passar i mig själv just nu. Mammarollen som jag kämpat så länge för att få är svår att axla. Jag vill inte vara från er, ni är ju mitt allt!" Erik log och tryckte hennes hand. "Så…vad skall han heta vårt lilla hjärtegryn?"

Av Anitha Östlund Meijer 14 maj 2010 13:07