Har jag fått rätt diagnos?

I fyra års tid har jag haft diagnosen bipolär sjukdom. Idag är jag 30 år och mina problem började när jag var 16 år. Sommaren 1996 upplevde jag att jag var deprimerad för första gången. Jag grät konstant och kände det som att jag var insugen i ett svart hål. Efter ett tag gick det över av sig självt. Jag sökte inte professionell hjälp utan började träna och äta bättre och blev successivt gladare och piggare för en tid.

De följande fem åren kom jag att uppleva nya depressioner. Den ena värre än den andra. Känslan jag hade var att jag kände mig totalt värdelös, ful, fet och äcklig. Motion och nyttig kost slutade att hjälpa mig. När jag var 21 år så kontaktade jag psykvården för första gången på inrådan av en vän. Det konstaterades att jag var deprimerad och jag fick antidepressiva utskrivna. Det funkade faktiskt men jag slutade med medicinen för jag tyckte att jag blev lite personlighetsförändrad och uppe i varv.

Jag började gå hos en psykolog men det gav inte särskilt mycket. Efter ett uppehåll i kontakten med psykvården så drabbades jag av ett stort bakslag igen 2005. Eftersom jag så gärna ville vara "normal" och inte psykiskt sjuk så höll jag mig från att in i det sista ha någon kontakt med psykiatrin. Men jag blev så dålig att jag inte kunde klara mina problem på egen hand och familj och vänner tyckte att jag skulle söka hjälp.

Jag har genom åren också sökt hjälp inom den alternativa medicinen. Gått på änglahealing, besökt medium och fan och hans moster. Jag mådde så dåligt att jag grep efter halmstrån – allt för att få en strimma hopp om att allt skulle bli bättre.

2006 konstaterades det att jag var bipolär, efter att jag hade observerats under flera års tid. Det var lite konstigt när jag fick den diagnosen eftersom jag inte hade samma läkare som tidigare under denna period. Men en stark faktor till att diagnosen ställdes var att min mamma, som är död, också hade bipolär sjukdom när hon levde.

Jag fick litium för första gången och en antipsykotisk medicin som heter Zyprexa. Jag gick upp en massa i vikt och blev deprimerad av det. Under de fyra år som gått sedan dess har jag slutat med medicinen och förkastat min diagnos eftersom jag så gärna vill vara "normal." Detta har lett till att jag har gått in i maniska skov, psykoser och allvarliga depressioner. Men sedan ett år tillbaka har jag ätit min medicin som jag ska och mår bättre och bättre.

Men jag ifrågasätter fortfarande om jag verkligen är psykiskt sjuk och om det inte finns någon annan behandlingsmetod än att äta tung neuroleptika. Det känns lite som jag bara kastats in som ett saftigt köttben bland rovdjuren inom psykvården. Kommer jag att vara "sjuk" resten av livet? Måste jag för alltid äta min medicin? Läkarna tror att jag måste äta litium hela livet och jämför det med en diabetespatient som måste ha sitt insulin föra att överleva.

Problemet med diagnoser som jag ser det är att man som diagnostiserad försöker leva upp till den sjukdomsbild som målas upp. Man känner efter och analyserar sitt eget beteende och letar efter likheter med det karaktäristiska som kännetecknar sjukdomen. Till exempel, att jag låg med en massa killar under en kort period, var det ett tecken på mani eller var det bara så att jag var kåt? Å andra sidan så hjälper det att ha fått en diagnos, för att jag kan känna att det inte är något egentligt fel på min personlighet, det är bara det att just jag råkar vara sjuk.

Av Beatrice Wahlberg 21 apr 2010 10:31