sourze.se

Läkaren hade en "dålig dag"

"Vill du inte ha mig som patient? Nej, säger han kort och fortsätter med sitt. Jag kan inte riktigt tro det som händer. Han föser mig baklänges ut genom dörren. Jag vacklar till, tappar balansen och blir liggande i korridoren..."

Äntligen skulle det bli min tur att gå på ett läkarbesök. Det borde skett för ett halvår sedan, men tiden rinner lätt i väg när man lever i en familj där alla varit sjuka stup i kvarten hela vintern. Jag och den Käre har varit patienter på det privatägda Globen Heart och blivit kallade varje halvår till provtagningar och sådant som EKG och ultraljud på hjärtat för den Käres del. Nu vid nyår gick deras avtal ut, men det betydde i praktiken att man kunde få en remiss från sin vårdcentral dit.

Vårdcentral ja. Vi hade, liksom de andra i huset och på vår gata, länge letat efter en bra vårdcentral som fungerade, vilket tyvärr inte var det lättaste. Vi hade tur och blev rekommenderade till Dalens vårdcentral. Vår husläkare där var den bäste man kan tänka sig: Hela familjen gick till honom och han samlade ihop våra spridda journaler i sitt arkiv.

Själv går jag ju till flera läkare, den psykiater jag gått hos i 35 år skriver ju också ut medicin som måste kollas mot de jag får för artrosen och kärlkrampen, kolesterolen och det andra. Samma sak är det med Rolf; Hans blodförtunnande och de andra medicinerna han fått efter stroken måste gå ihop med de han får från sin astmamottagning. Han medicinerar emot både sin medfödda astma och sin grava KOL.

Jag skulle ha tagit mina prov i höstas men det var vinterkräksjuka, förkylning efter förkylning med svår hosta och vaccination mot svininfluensan så att jag skulle våga mig ut i vårdsvängen och sen komma hem till Rolf. Och barnen hade halsfluss och öroninflammation och det fick vi också. Så det gick ända fram till nyår när jag äntligen kunde beställa tid hos min husläkare. Det visade sig att han avlidit någon vecka innan. Förutom att vi alla sörjde en fin människa som borde haft många år kvar här på jorden så innebar det att vi alla fick byta läkare. Inga problem; Vi hade alla varit hos så många vikarierar och på Dalens vårdcentral fungerar det bra hela tiden. För stora liksom för gamla och för de små. De i personalen är verkligen engagerade och omtänksamma. Men jag och Rolf måste ha samma läkare, för man kan inte förklara för någon hela tiden varför man kanske har svårt att komma och så vidare. Nu har Rolf slutat äta och vi fick en akut tid där en vikarie satte hjulen i rullning och nu inväntar vi operationen.

Så blev det då min tur. Jag har haft mycket värk i vinter. Dels artrosen men också på ett ställe under revbenen där det inte ska värka. Så jag hade en del att ta upp med min nye husläkare; bland annat behövde jag remisser för nya ultraljud på mina halsartärer där den ena är 80 för tät och den andra 50 . Det innebär ständig syrebrist och jag har svimmat oftare på sistone, så det är en sak som måste kollas upp. Det får inte bli så mycket tätare om man säger så. Balansen har också varit usel, jag faller hela tiden och slår mig gul och blå. Men jag är ju lycklig nog att ha inbyggda airbags.

Nå, jag ringde alltså på telefontid och bokade en tid. En vikarie skötte detta telefonsamtal men det är inget konstigt. Det gör de ofta. Jag ordnade för Rolf och jag tog mig dit. Lite rädd är man ju, sedan mina två systrar drabbats av cancer har jag väl blivit lite rädd när värken i magen sätter in. Jag var ensam i väntrummet och klockan blev tre, den blev både fem och tio minuter över och drog sig emot kvart över. Jag brydde mig inte särskilt mycket; Jag skulle ju bara hem efteråt.

Så kommer där ut en man med iskalla ögon och smala läppar som inte såg ut att någonsin kunna le och säger mitt namn och pekar på en dörr. Magkänslan säger mig att inte gå med denne man någonstans, men förnuftet säger till mig att inte vara löjlig. Jag ska ju inte gifta mig med honom. Jag rullar in min rullator och tar plats i en stol och tänkte just presentera mig när han korthugget säger: "Vilka recept vill du ha utskrivna då?" Jag tittar på honom men han viker undan med blicken. Jag försöker stäcka fram handen och hälsa och säger "Det är du som är min nye husläkare." Inget svar. Jag tar sats igen: "Jo, jag vet inte om du har den medicinska bakgrunden klar för dig eller om..." Jag tänkte fortsätta med att säga att jag hade med mig en ny medicinlista för säkerhets skull men han tystar mig med en ilsken blick. "Vilka recept?" Jag försöker förklara att jag beställt en läkarundersökning och inte behöver några recept men han avbryter igen. "Jag har inte tid med det där: Jag har egna patienter att ta hand om." Jag blev helt paff. "Men jag har ju en inbokad och betald tid här hos dig nu." "Den har jag inte bokat", snäser mannen som är min nye husläkare. Så börjar han demonstrativt läsa i några papper han har på bordet. Jag är osynlig. Jag sitter chockad tyst ett tag och tänker på allt som ska klaffa för mig för att jag ens ska kunna komma till en läkare. Någon hos Rolf, färdtjänst, och så nu detta.

Till sist säger jag: "Vill du inte ha mig här inne eller som patient?" "Nej", säger ha kort och fortsätter med sitt. Jag kan inte riktigt tro det som händer. "Ja, men jag måste ha mina remisser och en undersökning." Han reser sig och jag blir rädd, reser mig också och försöker backa rullatorn. Han föser mig baklänges ut genom dörren vilket är jobbigt med tanke på min balans. "Men jag har ju betalat i kassan?" "Tala med dem. Du kan ju alltid ta en taxi till akuten", snäser han och smäller igen dörren. Jag vacklar till, tappar balansen och blir liggande i korridoren en bra stund innan jag lyckats ta mig upp.

Jag rullar ut till kassan men där bryter jag ihop. Ett av mina syndrom är ju svår panikångest och nu kommer ett anfall så att jag börjar skaka i hela kroppen och gråta högt. Det utlöser ett kärlkrampsanfall och jag får inte tag i sprayen i väskan. Några sköterskor kommer till min hjälp och tar med mig in i ett angränsade rum där jag får spraya min nitrospray och får vatten att dricka. Sköterskan är jätterar och vill först inte tro mig men efter att ha hört efter med läkaren kommer hon in. "Han sade att han hade en dålig dag och att något gick snett." Jag kan inte resa mig ännu och undrar hur jag ska kunna ta mig därifrån. Sköterskan tröstar och ser till att kassan betalat tillbaka mina pengar. För färdtjänst och den slant flickan som sitter hos Rolf ska ha får jag inga pengar. Och jag har fortfarande akut värk. Och min oro för vad den betyder är också kvar. Jag sitter där med mitt vatten och känner mig absolut, totalt värdelös. En sopa som man inte ens kan ta i hand.

Jag vet att jag inte kan ta mig hem: Jag åkte färdtjänst som gått tillbaka för länge sedan och jag har inte i mitt chockade tillstånd tänkt på att jag kan be om hjälp med att ringa en taxi. Men den snälla sköterskan kommer fram med listan på läkare och ger mig ett nytt namn. "Han är väldigt bra", säger hon. Så går hon ut och kollar mina journaler. Hade mannen med de iskalla ögonen bara öppnat sin dator hade han hittat alltihopa om mig där. Alla papper och medicinlistor var prydligt inlagda av min avlidne husläkare.

Jag börjar gå de långa korridorerna mot utgången då min man nummer två kommer gående. Han har blivit orolig när timmarna gått och jag inte återvänt, för han visste ju hur dålig jag var på grund av allt detta med Rolf. Jag har aldrig blivit så glad i hela mitt liv och sjönk ihop i hans armar. Han hjälpte mig ut i vestibulen, parkerade mig där, hämtade bilen och tog mig äntligen hem. Där bröt jag ihop igen så jag fick ringa den psykjour jag tillhör och prata med den psykolog som var i tjänst och det hjälpte en del.

Så smet jag ner i tvättstugan och bara kröp upp på dotterns tvätthög och grät. Vi bor trångt och varje gång det varit en kris har jag använt tvättstugan att gråta ut i.

Jag minns den där förfärliga dagen för åtta år sedan då Rolf låg i koma och barnen sänt hem mig för att sova så att vi skulle kunna byta av varandra. Jag kröp ihop i tvättstugan och ylade som ett djur. Efter att dottern har utökat sin familj med tre småttingar kan jag alltid lita på ett stort mjukt tvättberg att ligga i och gråta: Gud signe den flickan.

Det har gått över ett dygn och jag börjar landa. Om denne läkare absolut inte ville ha mig som patient; Varför listade han då mig och Rolf? Om han hade dubbelbokat: Varför ringde han då inte återbud? Och hur kan man behandla en människa vem som helst som en hög skit? I synnerhet som han hade haft tid att kolla upp mina journaler och borde ha sett att jag medicinerade mot grava ångestproblem och svår panikångest sedan över 40 år tillbaka? Borde han åtminstone inte ringt på någon som hjälpt mig ut så jag sluppit krypa omkring på golvet? Han kunde ju inte veta hur dålig balans jag har, men man brukar väl ha någon form av balansbesvär när man går med rullator? Det borde inte behövas några studier i medicin för att koppla ihop detta. Jag borde ha följt min magkänsla och inte följt med denne man någonstans. Hade han haft normala känslor av anständighet borde han kommit ut i det rum där jag satt och grät och bett om ursäkt.

Psykologen föreslog en anmälan men har jag kraft över till sådana människor som han, när jag själv är så dålig och Roffes operation närmar sig? Är en sådan människa värd det? Kanske man borde tänka på alla andra som kan råka lika lilla ut? Idag slog det mig plötsligt: När jag fick en akut tid med Rolf för kanske sex veckor sedan hade denne man en vikarie. En varm och rar läkare som kom på att felet kanske låg någonstans i tänderna, och som hjälpte oss att trycka på om det skulle behövas. Men vår tandläkare är underbar och ansvarsfull så han tog ju Rolf samma dag och har sedan vakat som en hök över remissens vandring mellan Södersjukhuset och Karolinska och tillbaka igen. Tanken slog mig: Tänk om Rolf hade råkat ut för den här mannen? Om någon föser undan Rolf och han ramlar så bryter han ju lårbenshalsen, och hur skulle en sådan föraktfull människa ha tilltalat någon som lider av afasi?

Tack gode Gud att han hade en vikarie den gången.


Om författaren

Författare:
Sunny Börjesson

Om artikeln

Publicerad: 19 apr 2010 12:02

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: