Ett barns hemlighet, del 2

De började ses igen, men Jenny kände att åtrån för honom försvunnit. Mattiaz var glad i början när han och pappan sågs, men efter några månader försvann han snabbt in på sitt rum då Magnus ringde för att säga god natt. Hon märkte att han blev kyligare mot barnet som inte alls förstod varför pappa alltid var så sammanbiten, och inte alls ville leka som de alltid gjort förut.

Till slut satte hon sig ner med Magnus för att tala om vad hon noterat och frågade varför han behandlade pojken så konstigt. "Du inbillar dig bara" fräste Magnus och skakade sitt numera skäggprydda huvud. "Ni kvinnor är så lustiga och skall alltid lägga in mer i saker än som finns, så jävla typiskt käringar. Jag älskar Mattiaz och han mig. Så är det bara. Punkt slut." Jenny reste sig upp från golvet där den lilla pojken satt och lekte framför rullstolen. "Du får förlåta mig, men vi flyttar på söndag. Pappa hjälper oss. Det här fungerar inte." Hon svepte Mattiaz med sig när hon med bestämda steg gick därifrån, och konstigt nog protesterade han inte alls som han brukade.

Vardagen tog snart över, med dagishämtningar och jobb. Hennes underbara chef ställde upp på att hon ibland inte hade möjlighet att jobba sent eftersom dagiset stängde sju. Visst hjälpte hennes och Magnus föräldrar till med barnpassning då och då, men det blev ett himla trixande för att få ihop tiderna så att alla skulle vara nöjda.

Magnus hade pojken någon gång i månaden, men försökte alltid smita ifrån. Ibland struntade han i att överhuvudtaget komma när han lovat och när hon sedan ringde honom för att få en förklaring ekade telefonen död. På mobilen svarade bara hans automatiska telefonsvarare. Efter några dagar ringde han surt upp för att fråga henne "Vad faan är det fråga om? Lämna mig ifred! Jävla telefonterror!" När Jenny frågade varför han inte kommit fräste han ilsket något om "trasig bil" eller "måste jobba". Mattiaz fick till slut bara något ledset i blicken när hon pratade om pappan, och av den forna gladlynta ungen fanns bara ett uppblossande leende då och då. För det mesta satt han tyst med sitt lego och lekte.

Däremot kunde Magnus då och då dyka upp utan förvarning med sin klarröda specialbyggda bil på dagiset, be dagispersonalen ta ut Mattiaz, krama honom och sedan snabbt fara iväg igen.

Sista tiden hade han dock haft den lille flera helger, och när helgen var över hade en glad liten kille kommit hem till Jenny glatt pladdrande om vad de gjort. Hon hade märkt att Magnus luktade alkohol ibland, men dövade sitt samvete med att han säkert var måttfull eftersom han hade sin son hos sig. Alkohol var inget Magnus någonsin överdoserat, tvärtom var han väldigt försiktig, eller… han hade i alla fall varit det.

Nu när hon tänkte efter var det faktiskt de gånger han luktade alkohol som Mattiaz snabbt sagt hejdå till sin pappa och sedan sprungit in på sitt rum efter att ha gett Jenny en hastig kram. ”Undrar vad det beror på” hade hon tänkt för sig själv de gånger det hänt, men annars inte reflekterat över incidenterna.

Plötsligt slog det henne med full kraft! Herregud, kunde det verkligen vara så illa? Hon reste sig sakta upp, öppnade dörren till Mattiaz rum och fann honom sittande i sin lilla säng kramandes sitt älskade gosedjur "Trulsen", den nötta gamla kaninen hon själv haft som barn. Numera lappad och lagad med bara ett öga kvar. På hans kinder såg hon spår av tårar och de små knogarna vitnade av hans krampaktiga grepp runt kaninen. "Mattiaz älskling." Hon satte sig ner bredvid honom och lade armarna runt den lilla kroppen "lilla, lilla hjärtat." Pojken vände sitt tårvåta ansikte mot sin älskade mamma och såg frågande ut. "Ja mamma?"

Jenny kramade honom hårt, hårt som om hon ville trycka in honom i tryggheten inuti sig, som när han en gång legat i hennes mage. "Vännen min, vill du prata med mig om vad som hänt? Jag lovar att inte berätta för någon." Hon kände hans hand komma krypande och greppa hennes i ett hårt grepp, medan han tveksamt ruskade på huvudet "Jag vill inte, då dödar han dig" viskade han knappt hörbart. Hon rufsade om hans hår medan hon om igen vände upp hans ansikte mot sig. "Älskling, ingen skall döda mig, det är bara som han säger. Barn säger sådant ibland. Förresten kan ingen komma in, alla dörrar är ju låsta." Han böjde ner sitt ansikte och mumlade något. "Jag får inte säga någonting sade han, och han har ju nyckel, så han kan visst döda dig!" Tystnaden i rummet var total! "Vad sade du?" Hennes röst var hes av rörelse. "Ja, han har ju nyckel, så han kan visst döda dig."

Den lilla pojken skakade av sig hennes armar och ställde sig upp. Rädd för svaret ställde hon frågan hon nu anade svaret på. "Älskling, talar du om pappa?" Mattiaz ställde sig med kroppen riktad mot sina älskade bilar, och började pilla på en gammal röd Corvette som han fått en gång av sin farmor.

Om igen mumlade han något ohörbart, och Jenny gick fram till honom för att vända honom mot sig. "Snälla rara älskade du, pratar du om pappa? Är det han som slagit dig, och har det hänt förut?" Under tiden som hon pratade funderade hon på om hon någonsin sett några konstiga blåmärken, och om hon märkt något konstigt i Magnus sätt mot sin son. "Pappa dum." Den lilla pojken lade sina armar runt halsen på Jenny, och äntligen verkade allt släppa. "Pappa dum, jag ville ju bara ha mer saft, men flaskan välte och allt kom på golvet. Så pappa fick det där svarta i ögonen, blev jättearg, och puttade mig i väggen."

Jenny satt tyst med stora klara tårar rinnande nerför kinderna. "Oh herregud vad har han gjort? Har han blivit så arg förut?" Själsligt slog hon om och om på sig själv för att hon varit så blind och inte insett vad som hände mitt för ögonen på henne. Mattiaz skruvade lite på sig innan han svarade "Jo, jag hällde ut hans sockerskål av misstag en dag, och han blev så arg att han slog mig i huvudet med handen. Det gjorde ont, men jag grät inte. Jag vågade inte, för då kallar han mig lipsill. Mamma, jag vill inte åka till honom mer. Han är dum!"

Den lilla pojken slog ned blicken "Mamma, måste man åka till sin pappa fast man inte vill? Jag lovar att vara alldeles tyst om jag får stanna hemma hos dig. Du kommer inte ens att märka mig. Jag lovar." Jenny kramade om Mattiaz hårt, hårt, sedan tog hon ett tag om hans haka och tittade honom djupt in i ögonen. "Jag lovar älskling, ingen, ingen någonsin skall få slå dig. Pappa mår väldigt dåligt, och hur konstigt det än låter så älskar han dig djupt. Jag tror att vi måste hjälpa honom, eller vad tror du?" Mattiaz nickade och torkade tårarna.

De två gick ut i köket, och hand i hand med sin son plockade Jenny upp luren. "Polisen? Jag skulle vilja anmäla en barnmisshandel."

Av Anitha Östlund Meijer 21 mar 2010 17:08