Ett barns hemlighet, del 1

Den gamla växasängen var fylld av gosedjur i alla de färger, och över den hängde en mobil med nallar som cyklade på olikfärgade trehjulingar. När man tittade sig runt i rummet förstod man att här bodde ett litet barn som älskade färger och framförallt bilar. På golvet och runtom i rummet på alla hyllor stod olika sorter. I sängen låg en övergiven napp som det stod Mattiaz på.

Allt började en stekhet dag i juni när Jenny satt och höll om sin son efter att de tagit ett härligt bubbelbad. Hon smekte hans kind, och rufsade om i hans hår när hon plötsligt såg ett stort blått märke på hans underben. "Men lilla gubben vad är det här? Har du ramlat på dagis?" Hon drog upp badrocken för att undersöka märket närmare, och såg då att på undersidan av låret fanns ännu ett märke. Nu drog hon av honom rocken helt för att systematiskt gå igenom hans kropp millimeter för millimeter.

Skakande såg hon att ännu fler märken fanns på underarmarna. "Vad är det här?" sade hon för sig själv med skälvande stämma. Jenny vände pojken mot sig och tittade honom i ögonen. "Lilla, lilla hjärtat, vem har gjort det här?" Mattiaz tittade ner i golvet och plutade med munnen. "Det är en hemlis" sade han buttert med gråt i halsen. "Om jag talar om vem det är kommer du att dö!" Hela den lilla kroppen skakade nu av gråt.

Jenny höll om honom medan hon fortsatte att lirka med honom. "Ingen kommer att döda mig. Säg nu, vem har gjort det här mot dig? Vännen, titta på mig. Du måste berätta." Han stammade snyftande "Han, han sade att du skulle dö om jag sade någonting. Jag vill inte att du skall dö mamma! Han var dum mamma! Varför gjorde han så?"

Jenny funderade på att åka ner till polisstationen, men insåg snabbt att då skulle pojken nog låsa sig ännu mer. Istället klädde hon på honom, och gick in i deras stora kök för att där ta en glass ur frysen som hon räckte till honom med orden." Varsågod, ät den här medan du funderar på om du skall berätta för mig eller inte. Jag kan hjälpa dig om det är några elaka pojkar som slagit dig. Är det vad som hänt?" Hon gick ner på knä bredvid Mattiaz stol, och tog hans hand. I huvudet for tankarna runt som i en centrifug, vad i all världen hade hänt? Varför hade inte dagispersonalen märkt bråket? Skulle hon ringa dem nu på en gång?

Plötsligt ringde hennes mobiltelefon och hon ryckte till. På displayen kunde hon se att det var Magnus och mimade "det är pappa" till Mattiaz. "Ja, hallå!" Hon smekte barnets hand medan hon pratade. I hans blick såg hon att han var rädd, och undrade varför. Magnus sade att han fått förhinder och att han kunde ta pojken först på fredag, om det var okey för henne. Hon ryckte på axlarna och suckade. "Vad har du för ursäkt idag då? Fattar du inte att han blir ledsen när du bara sviker jämt? Han är faktiskt din son." Jenny kände adrenalinet strömma till som alltid när hon pratade med Magnus.

Att de varit ett par tills för två år sedan var för henne en gåta. Hur i all världen hade hon stått ut? Efter bilolyckan hade han levt i sin egen lilla värld, och värnade mest av allt om de klenoder han fått i racingtävlingarna som vunnits för länge sedan.

I dagsläget var han bara en utsliten före detta stjärna, bitter på livet som tagit ifrån honom möjligheten att fortsätta med det han älskade mest. Rullstolen som gav honom chansen att något sånär sköta sig själv var hans stora hatobjekt. Visst, killen var skitsnygg, men något verkade fattas däruppe. Jenny drog på munnen när hon mindes hur de träffats genom hennes dåvarande väninna Sara.

Väninnan hade varit mycket entusiastisk när hon berättade om Magnus som körde racing och sade att han var en guldkille. Hon hade utan Jennys vetskap fixat en blinddate som han glatt sagt ja till. Jenny hade tvekat i det längsta, blinddates var inte riktigt hennes stil, men eftersom han sagt ja redan tyckte hon att det var elakt att inte komma. Träffen hade varit underbar och han hade agerat som en gentleman från dag ett.

Kär som en klockarkatt flyttade hon efter bara två månaders ivrigt dejtande hem till honom för att strax därefter inse att hon var med barn. Allt var rosenrött.

Det tog cirka tre år innan olyckan skedde och han ändrade attityd totalt. Av den hängivne älskande fadern fanns inget kvar. Jenny frågade om han älskade henne och barnet, och fick bara ett buttert "Gör jag väl" till svar. Magnus struntade i henne mer och mer, och levde sitt liv innanför dörrarna på sitt sovrum dit bara han hade nyckel. En puss i pannan då och då var det som återstod av kärleken. Till slut fick Jenny nog, packade, sade adjö och flyttade.

Lägenheten hon hade hittat i en annons var sliten och gammal, men med hjälp av sin åldrade far fixade hon upp den till tiptop. Jenny trivdes och började landa i sitt liv som ensam mamma. Av Magnus hörde hon ingenting, men genom gemensamma vänner förstod hon att han hade det svårt. delvis självförvållat tyckte hon. Han vägrade till en början att träffa sin son, och först när hans välbärgade mamma och pappa skällt ut honom och hotat med att göra honom arvlös hörde han av sig.

Jenny satt hemma vid köksbordet med Mattiaz mittemot när samtalet kom. "Hej, förlåt att jag är en sådan idiot och drummel, men jag blev så arg när du bara stack iväg sådär. Mamma fick mig att inse vad jag håller på att förlora. Hur mår ni?" Lätt chockad över hans påringning harklade hon sig innan hon svarade honom. "Hej, ja du har faktiskt betett dig jävligt illa Magnus. Jag kan ta att du gör det mot mig, men inte mot ditt eget kött och blod. Vi var tvungen att komma ifrån dig eftersom du alltid var så arg, det vill säga de få gånger du behagade komma ut till oss. Du satt ju för det mesta inne på ditt rum och lekte med datorn. Alla våra vänner undrade vad som hände, men jag kunde ju inte berätta eftersom jag inte själv hade en aning varför betedd dig som du gjorde. Livet tar väl inte slut för att man hamnar i rullstol? Okey, jag kanske inte fattar hur det är, men du har Mattiaz som älskar dig, och hon tvekade en stund innan hon fortsatte du har mig, om du nu vill ha oss? Det verkar inte så."

Jenny var arg och gråtfärdig när hon avslutade harangen. I andra änden satt Magnus alldeles tyst. "Hallå! Är du kvar?" Hon skakade på luren i ren frustration. "Hallå! Magnus!" Nu kunde hon höra att han snyftade, och väntade lite innan hon fortsatte "Varför Magnus? Varför?"
Han drog ett djupt andetag och sade sedan "Jag var så förbannat rädd Jenny. Så jäkla rädd att du skulle gå. Jag kände mig som ett missfoster. Har ju alltid varit vältränad, och på ett år rasade hela jag ihop som ett korthus. Allt jag var försvann. Racingen som jag älskade var en omöjlighet, och vänner jag haft försvann när vi inte längre hade gemensamma intressen. Musklerna förtvinade till ingenting. Vad var jag för förebild för min son. All ilska jag kände gick ut över er. Förlåt Jenny. Förlåt att jag varit en sådan idiot till människa. Jag älskar ju er mest av allt."

Nu rann tårarna på henne och Mattiaz tittade förvånat på henne innan han reste sig upp och gick iväg till sitt rum. "Vänta Magnus, hon lade handen på pojkens axel Mattiaz din pappa vill träffa dig, det skall väl bli kul?" Han svarade inte utan drog sig loss och fortsatte gå…

Av Anitha Östlund Meijer 19 mar 2010 11:54