Google baby

Det började med filmen, nej långt innan... Detta skulle vara ett filmtips men jag blir personligen berörd till tårar efteråt, så det jag kommer att skriva här känner jag blir personligt. Det som pockar på inom mig. Filmen är en igångsättare som får mig att komma åt känslor av saker som hänt i mitt liv. I bland gör filmer det när de är fruktansvärt bra, ibland bara för att de berör något känsligt och stort inom oss själva.

Dokumentärfilmen ”Google Baby” handlar om ett nytt och annorlunda vis att sätta barn till världen. Vi får möta ett lyckligt bögpar som just fått barn med hjälp av en amerikansk surrogatmamma. Den ena killen i paret, Doron, som berättar humoristiskt hur de provade länge och ihärdigt, men trots detta blev de inte med barn. Han är en driftig entreprenör ska det visa sig, som kommer på ett mer ekonomiskt sätt hu vad det låter att hjälpa andra som inte kan själva. Man kan säga att Doron drar fördel av att vår värld blivit "mindre" eller i alla fall mer lätt åtkomlig, man kan snabbt och lätt ta sig från en världsdel till en annan.

Vad vi tycker om denna film, och hur vi kan ta till oss historian, sanningen om utvecklingen, beror nog mycket på egna erfarenheter. Egna värderingar om hur saker och ting ska vara går liksom gott att ha när det inte berör vårat eget liv.

Jag var själv inställt på att jag adoptera några av de föräldralösa barn som redan finns i världen i stället för att skaffa egna, biologiska. Den inställningen kanske kommer sig av min uppväxt, men det får bli en annan historia. Jag träffade han som kom att bli min man, han ville också adoptera sa han, men när vi gift oss ändrade han sig. Fem år av idoga försök följde innan min son föddes. Det var underbart! Den lyckligaste dagen i mitt liv! Jag hade sytt så mycket barnkläder att jag hade blivit tvungen att sälja lite under åren av väntan. Han är i dag en ung man och min stora stolthet.

Doron gör sig själv till en babyproducent. Han upptäcker helt enkelt vad som går att göra i vår nya globaliserade värld. Det finns ägg och spermier att handla på nätet, detta gör Doron, av människor som donerat. "Vi har skådespelare, modeller och många som bara är... well... underbara människor!" berättar den entusiastiska amerikanska kvinnan som gör reklam för en grupp äggdonatorer. Paret, eller den blivande singelföräldern, kan alltså välja att sätta ihop sitt barn med önskade egenskaper och beställa på postorder. Doron skapar embryon som nedfrysta fraktas till Indien där indiska kvinnor agerar surrogatmammor. När barnet är färdigt reser adoptivföräldrarna till Indien och hämtar hem sitt barn, ett barn som kommer från Indien och har en indisk mamma, om än surrogat. Och även om barnet fött av kvinnan liknar det mera de som hämtar. Det är ju fantastisk, eller? Det handlar om vetenskap, moral, möjligheter och mänskliga rättigheter.

Vad tänker du? Föreställ dig att du längtade efter barn och det fanns hinder, det är ju först då man kan tänka sig in i situationen på riktigt. Hur långt skulle du kunna gå för att få barn? Är det en rättighet att få barn? Eller är det en skyldighet att ta hand om de barn som redan finns och behöver oss? Jag vet att jag skulle svarat så annorlunda för några år sedan jämfört med i dag.

Tyvärr blev det inget syskon till min son. Det kom in ett hinder i mitt liv som gjorde att jag inte skulle kunna få fler barn. Sedan ändrades förutsättningarna så att det i alla fall skulle vara möjligt, men då var jag i ett kärleksförhållande med en man som inte ville ta risken att utsätta mig för den påfrestningen. Kärlek och respekt. Under tiden kom jag att hitta många barn under flera år i Asien som inget mer behövde än att få komma till ett kärleksfullt hem.

Jag hittade ett barnhem av en tillfällighet, och har ägnat mig åt att förgylla vardagen så gott det går för de oönskade barn som lever hela sina liv där. Flera hundra tals barn har krupit in och stannat i mitt hjärta. Jag kände så klart att jag ville ta ett eller helst 2,3 av barnen till mig. Min man följde också med till barnhemmet och vi ville göra detta tillsammans. Men på grund av det lilla handikappet i mig skulle det ganska troligt bli så att jag skulle underkännas, för en adoptivförälder måste vara felfri, perfekt, i rätt ålder och ha provat allt annat för att få barn. Så för att inte dra ner oddsen genom att söka som par sökte vi var för sig, men vi berättade ändå att vi fanns i varandras liv och vi båda skulle finnas där för barnet. Vi gick adoptionskurs och efter två års utredning fick min man ja, jag kallar honom för min man fast vi inte var gifta ett godkännande, jag fick nej på grund av avsevärd hög ålder sades det, jag hade passerat 40-strecket för ett par år sedan. Han är åtta år yngre, men bara för att han blev godkänd i utredningen skulle inte det betyda att det var fritt fram. Han blev i stället stoppad av adoptionsförmedlingen. ”Vi jobbar inte med ensamstående män” berättade de, fast först efter att han betalat in årsavgiften. Barn finns, men det är inte helt lätt att få ta hand om dem.

Jag har rest på tåg i Thailand där en mormor har velat ge mig sitt barnbarn. Jag har varit i slummen i Indien där människor levt på gatan med barnen nära kroppen för att skydda mot stora råttor som springer runt dem på natten när de sover. De har levd i hungersnöd och armod med för många munnar att mätta. Världen är snedvriden och allt annat än rättvis.

I dokumentären visades en äggdonator, en kvinna med man och två barn. De använde pengarna som kvinnan fick för donationen till att renovera huset, och att köpa jaktvapen. De hade säkert åtta till tio vapen. Och deras femåriga flicka tränade skytte och skulle få ett eget.

I Indien vill kvinnorna betala för egna barns överlevnad och utbildning. Det kan bli ett hus till familjen för pengarna som kvinnan får för att leva på en klinik och bli omhändertagen i sin graviditet som surogatmamma. Indiska kvinnor berättar om hur surrogatmödrarskapet blir en väg mot ett bättre liv. "You made their dream come true, now they want to do the same for you", säger den indiska läkaren Dr Nayna Patel när barnet är fött och ska lämnas bort.

Vi räknade snabbt ut där vi satt på biografen att det är bra mycket billigare än en adoption att gå igenom denna procedur. När en kvinna på 57 ringde in till Doron för att få hjälp att få barn hörde jag det suckas bakom oss, fast vem är vi att döma, vi sköter oss olika och lever olika länge. Hennes barnlängtan kanske har följt henne genom hela livet... Hoppas bara att skaffa barn i framtiden blir som att skaffa sommarkatt. Har man pengar så kan man leka så länge det är roligt, men det är väl att ställa det totalt på sin spets. Någon utredning måste väl finnas med i bilden, även om det inte visades så mycket av det i filmen?

Hu, detta är onekligen en omskakande hoppingivande, fantastisk film som väcker många tankar. Jag är så nyfiken på om det är fler som sett den och blivit berörda eller om du som läser mina rader har erfarenheter och tankar att dela med dig av. Detta är ju viktigt. Skriv en kommentar, du kan göra det utan att vara medlem.

Jag har i min egen vänkrets både de som fått äggdonation, provrörsbefruktning både lyckad och misslyckat. Någon har betalat stora pengar och andra nästan inget. Jag känner att jag har svårt att sluta skriva nu men kommer säkert att återkomma till att skriva om barn. Det ska komma en artikel om alla mina barn i Thailand, så småning om.


Regi: Zippi Brand Frank, Israel, 2009
Tal: hebreiska/engelska/hindi
Text: engelsk
Längd: 1 tim 16 min

Av Bente Wikman 15 mar 2010 11:26