Fredrik Reinfeldt tror inte på välfärdsstaten

I SVT:s partiledardebatt förra söndagen berättade Fredrik Reinfeldt självsäkert om hur "100 000 fler" är sysselsatta i Sverige nu än innan maktskiftet, hur Sverige har klarat krisen bättre än omvärlden och om hur landet omnämnts positivt på en löpsedel i Dagens Industri. Som bekant använde Reinfeldt sig av falska siffror och har nu fått backa från sitt uttalande.

Sysselsättningsgraden, som tar hänsyn till att befolkningen växer över tid, har sedan valet 2006 minskat med över två procent, vilket innebär att vi har förlorat fler än 100 000 jobb. Och om vi tittar på arbetslösheten är det nu över 100 000 fler som saknar ett jobb jämfört med 2006.

Den hårda verkligheten är att alla inte delar den glittrande bild av "föregångslandet Sverige" som statsministern ser från Rosenbad. Den delas knappast av de 50 000 sjuka som har utförsäkrats från ekonomisk trygghet, eller alla de unga som har tvingas till socialen eftersom de saknar jobb. Det mest ovärdiga är det sätt som föregångslandet Sverige nu möter de unga vuxna. Den unga generationen i Sverige är rekordstor. De största gymnasieklasserna på 20 år lämnade gymnasieskolan förra våren. Mitt i finanskrisens kölvatten startar de sina vuxna liv. En av fyra startar ett liv med arbetslöshet.

Kanske skulle statsministern se ett annat Sverige om han reste mer. Om han reste till Västsverige och mötte alla de arbetare som har drabbats av krisen, som har mist sina jobb. Om han besökte landsbygden runt om i landet och såg hur rädslan över en ensidig storstadsfokusering nu sprider sig. Om han reste runt i storstäderna och talade med de unga som tvingas leva sina liv i arbetslöshet utan hopp om jobb. Om han tog sig tid att se hur sorgligt, men också onödigt det är att en nittonåring ska behöva starta sitt liv i arbetslöshet.

Kanske skulle statsministern då kunna ge hopp? Hopp om ett nytt Sverige. Ett möjligheternas land. Ett land med ambitioner, där ledorden är gemenskap, trygghet och välfärd. Ett land som värnar sammanhållning istället för klyftor. Ett land som kan förvandla misstro till framtidstro och hopp.

Kanske, men jag är rädd att så inte är fallet. För sanningen är att vi blev varnade. Fredrik Reinfeldt varnade oss redan från början i sin bok Det sovande folket. Där fick vi veta att Reinfeldt "inte vill se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras". Reinfeldt skrev också att "svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd" och att "välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion".

Skillnaden mellan socialdemokrater och moderater har alltid mätts i mod och självförtroende. Det är en gammal historia. Lika gammal som Sveriges egen. Moderaterna tror att tåget inte kommer att nå målet om inte några av de äldre, vissa av de unga och några av de utsatta lämnas efter bakom.

Vi socialdemokrater tror på något annat. Vi socialdemokrater tror att vi kan klara att resa med hela familjen ombord. Vi tror på det gemensamma. På att vi blir starka tillsammans. Att vårt land, möjligheternas Sverige, ska bygga på detta - sammanhållningen, anständigheten och modet att stå upp för alla. Tillsammans kan vi investera oss ur krisen. Vända utvecklingen genom satsningar på utbildning, stöd till strategiska branscher då det behövs, genom att ge hopp och jobb till unga. Det är värdigt möjligheternas land.


Vad säger de andra ungdomspartiledarna?
Klicka här!

Av Jytte Guteland 08 feb 2010 09:02