Minnen från en strippateljé

Vi upplevde bisarra och roliga incidenter rätt ofta och jag har till och med sparat en låda skriftliga beställningar ! och foton ! för att kanske en gång publicera dem.

Men hänga ut någon gör jag aldrig, även om många skrev beställningar och väldigt udda önskemål på sina arbetsplatsers brevpapper. Då bedrar snålheten visheten. Jag tänkte berätta om tre udda händelser med tre udda män. De kom till min ateljé som kunder. En förblev kund, en blev en kär vän de år han hade kvar att leva och en blev en livskamrat. Men vi möttes alla under väldigt speciella förhållanden och med de två män vars sista år jag fick lyckan att dela upplevde jag en del väldigt udda och ofta dråpliga situationer tillsammans med.

Jag hade en flicka anställd, också hon strippa och så en kombinerad telefontant/dörrvakt. Min väninna var lesbisk och hade ett förhållande med en känd kvinnlig artist. Artisten var i sin tur gift med en annan känd artist som råkade vara min väninnas privatkund. Självklart visste ingen av makarna om att de umgicks med samma kvinna: Den ene som sexkund och den andra som älskarinna.

En dag när väninnan fått besök av sin kära och de hade dragit sig tillbaka i sovrummet bakom stripprummet för en kärleksstund knackade den äkta maken på framdörren. Han ville ha en privatstrippshow med sin fasta miss X. Telefontanten fattade galoppen och svarade att hon var redan upptagen. Då tittade han på mig. ”Du kan säkert strippa för mig i stället?” Jag stod handfallen, för dörren till sovrummet lång i stripprummets bortre vägg: ingen kunde gå ut eller in där obemärkt ifall jag stod på scenen. Vi började bli rädda att frun skulle dyka upp när som helst på sin väg till badrummet som hon brukade besöka innan hon gick ut genom bakdörren och åkte hem.

”Hmm... jag är nog lite förkyld” började jag. ”Men du behöver ju inte sjunga” tyckte artisten. Då kom telefontanten springande: ”Jag såg en civilbil från Krim – de tänker visst göra en razzia igen!” Artisten bleknade och lät slig villigt hjälpas ut genom bakdörren. Några minuter senare kom de två turturduvorna ut ur sovrummet. ”Var det någon här?” undrade de. Vi hörde en man prata. ”Nej då, sade telefontanten raskt, det var på radion.” Det var ju uteslutet att berätta för damen att hennes make var stamkund hos hennes älskarinna. När frun så småningom kommit i väg genom samma bakdörr som mannen berättade vi för väninnan vem som frågat efter henne. Vi tittade på varandra och sedan började vi skratta så att vi rullade runt på den tjocka heltäckningsmattan på golvet. ”Hon är så iskall” härmade väninnan mannen ”Och han är ju impotent” härmade jag frun. Nej, vi var inte snälla men vi hade omåttligt kul.

Episoden nummer två var också rolig. Men den började sorgligt. Det var en kväll när jag höll på att stänga min ateljé som jag såg en gammal man med käpp som stod i trappuppgången. ”Det är stängt nu”, sade jag vänligt. Mannen stod kvar och jag såg till min bestörtning att han grät. Jag låste upp igen och bad honom vara så snäll att stiga in så vi fick prata. Eftersom han såg dåligt fick jag ta hans arm. När vi satt där i mitt lilla kontor började han berätta. Han berättade att han varit gift med samma kvinna i nästan 60 år: de hade mötts som 17-åringar och det hade aldrig varit någon annan. Han hade inte ens tänkt på andra kvinnor, han älskade sin fru tills den dagen ett halvår innan då hon kom hem ifrån sjukhuset med diagnosen och somnade in hemma i deras säng med hans hand i sin. Hon dog på kvällen men han låg kvar hela natten och höll hennes hand, rädd för att störa hennes insomnande.

Han hade vuxna barn och vuxna barnbarn men kände sig totalt ensam. Han saknade så hustruns varma smekningar och så var det en liten hemlighet de haft varandra emellan i alla år, men som han inte kunde få tillträde till nu. Jag frågade förstås vad det var och hur jag kunde hjälpa honom. Jag förstod att han inte var särskilt intresserad av att se mig strippa.

Jo varje morgon hade hans fru kissat i en liten flaska och han hade i alla år använt det som rakvatten. Ingen utom de två hade vetat om det och han tyckte att det gjorde hans fru extra sexig. Jag funderade. Så kom vi fram till följande: Han skulle komma en gång i veckan men inte till ateljén utan till min bostad på söder och jag skulle vika två timmar till kramar och smekningar av alla de slag om han betalade vad en privat strip tease kostade. Jag skulle samla urin i en vitvinsflaska i kylen som han kunde ta med sig hem.

Så började vårt affärskontakt som fortsatte till hans död men också gick över i varm vänskap. Han var ju redan en bit över 80 när vi möttes men i fyra år fick jag ha honom. När han visade sig vara svampexpert vek jag på höstarna hela måndagskvällen åt honom. Efter våra kramstunder tog jag fram veckans knepiga svampar och lade ut över köksbordet och så examinerade han dem åt mig. Jag lärde mig mycket av honom och inte bara om svampar. Han hade varit läroverkslärare i matematik, vilket jag alltid avskytt, så nu kunde jag inte hjälpa mina barn på högstadiet. Så de började gå hem till honom en gång i veckan och båda klarade sin högsatdiematte galant tack vare min vän.

Jag hade en regel gentemot mina kunder: inga presenter utöver mitt arvode. Det var svårt, för många ville ge och ganska dyra saker också. Jag blev erbjuden en blomsterbutik och en tobaksbutik bland annat. Jag ville ha hela kontrollen över vad jag tillät mig med en kund och inte. Men när min vän gav mig sin fina svampbok gjorde jag ett undantag.

Men den roliga episoden inträffade alltså när den av hans vuxna döttrar, som hade nyckel till hans lägenhet, kommit dit och satt sig att vänta på honom. Medan hon väntade blev hon törstig och såg en öppnad flaska vitt vin i kylskåpet som hon började dricka. När hennes pappa kom hem sade hon: ”Usch vilket gammalt vin du har stående. Det både luktar och smakar kattpiss. Jag hällde ut skiten, det var inte drickbart.” Nästa gång vi träffades låg vi i min säng och höll om varandra och skrattade så att jag grät. Kattpiss kantänka…Vi såg på varandra och kunde inte sluta skratta.

Den tredje episoden jag tänkte berätta om var när en äldre herre började komma till min ateljé regelbundet för att se mig dansa. Till sist beställde han privat strip tease med posering vilket alltså skedde i enskilt rum. Han undrade ifall jag inte kunde låta honom komma hem till mig i stället för privat strip tease för att han skulle slippa bli igenkänd. Själv är jag dålig på rikets maktelit och hade inte känt inte igen honom men eftersom han lovade vara mycket diskret med min adress så fick det bli så. Den mannen blev mera än en kund: han blev en livskamrat de tio år han hade kvar. Vi bytte böcker och vi diskuterade politik och vi kunde alltid ringa varandra fast jag fick vara försiktig då han hade såväl fru som tjänstefolk. En helg var hans fru bortrest och tjänstefolket ledigt och han ville visa mig sitt bibliotek och samtidigt visa att han kunde både laga och bjuda mig och min då femåriga dotter på en god lunch. Hans släkts boksamling var omtalad han testamenterade det mesta till offentliga bibliotek och till något museum så jag ville givetvis se den. Efter en lång sightseeing runt i den enorma våningen och många stopp med intressant litteratur blev det äntligen dags för lunchen och vi drog oss mot köket. Men då var dottern som bortblåst! Vi ropade, men fick inget svar. Vi letade i alla tänkbara rum och på toaletter och i badrum och förråd men ingen dotter. Till sist kom han på det. Tjänstefolkets rum kunde nås genom en jättelång serveringsgång och därinne var hon mycket riktigt: helt vild. Hon var arg som ett bi. ”Aldrig mer ska jag hälsa på någon så rik som du”, skrek hon åt min vän. ”Du som bor i så många rum när det finns dem som inga har alls. Kom nu mamma så går vi.” Och min vän fick förklara sig: alla som var födda i en familj som hans behövde inte kämpa för att behålla sina privilegier. Själv hade han och hans pappa före honom arbetat åt andra hållet: för ett jämlikare samhälle. Då stannade den lilla hövligt över lunch men sedan åkte vi. ”Henne har du lyckats bra med”, sade min vän. ”Inte ett dugg ängslig fast hon träffat mig så sällan.”

Vi log åt detta ofta, min vän och jag. Men så kom den dagen han varnat mig för. Han kunde inte längre se att läsa och i tillägg till de andra sjukdomarna fick det honom att besluta sig för att avsluta sitt liv. Vi hade ju talat om detta så ofta men det blir alltid annorlunda när tiden är inne. Jag glömmer aldrig hans sista besök här hos oss: Han kom i taxi och det var några dagar före Jul. Och han gick så dåligt att Den Käre fick stödja honom upp för trappan. Han lämnade julklapparna till barnen och kramande om dem och sedan kramade han mig mycket länge.

Tre dagar senare var han borta. Men jag har hur många underbara minnen av honom som helst.

Ja, detta var bara ett litet axplock av hur det kunde vara att driva sin egen strippklubb.Tufft, utsatt från myndigheter, ett fantastiskt kamratskap mellan oss som arbetade och en möjlighet att träffa absolut alla sorters människor av vilka några gav en glädje som finns kvar långt efter deras död.

Av Sunny Börjesson 29 dec 2009 09:49