De sanna pessimisterna

Något som slår mig ofta, i allt från diskussioner runt fikabordet på jobbet, till bråk mellan äkta makar och politiska debatter är att det personliga påhoppet som det är att kalla någon för pessimistisk, ofta sker. Givetvis kan det vara ett välgrundat angrepp, men ofta verkar anklagelsen komma från pessimisterna själva.

Låt säga att du klagar på ett samhällsproblem, eller ett problem på jobbet eller i din relation. Låt oss också tänka att problemet är verkligt i allra högsta grad och finns där. När motparten då anklagar en för att vara pessimist eller för att gnälla eller vara avundsjuk, istället för att argumentera sakligt för att själva problemet inte är ett problem, så avslöjar motparten något om sig själv. Denne vill inte röra vid själva problemet utan angriper istället budbäraren. "Don’t shoot the messenger", är ett uttryck som tyvärr används allt för sällan i det svenska språket. Om man angriper budbäraren utan att ens ha snuddat vid att bemöta påståendet om att det finns ett problem med hjälp av ett motargument, så har man faktiskt inte löst problemet, det finns fortfarande kvar där. Istället har man försökt få det till att budbäraren är själva problemet.

Det kan förvisso mycket väl vara så att budbäraren verkligen är problemet. Denne kan påstå att det finns ett problem som egentligen inte finns, eller överdriva ett litet problem. Men det betyder inte att man demaskerar det påstådda problemet genom att vifta bort det. Det enda sättet man får ett problem att bli ett icke-problem är att argumentera sakligt, till man har uppnått förståelse för varandras syn på saken. Hur ofta händer det egentligen?

Att man uppnår en samsyn i en debatt eller i ett gräl händer tyvärr alldeles för sällan. Av den anledningen är jag själv starkt skeptisk mot partipolitik som ofta går ut på att "vinna debatter" med sina förutfattade meningar, snarare än att uppnå en kompromiss eller samsyn. Jag skulle till och med vilja påstå att partipolitiken är oerhört destruktiv.

För att återgå till pessimisterna... Hur avgör man när någon verkligen är pessimist och överdriver en fara, och när han faktiskt påtalar ett problem som i sig själv är negativt? Givetvis vore det bäst om den som kallar en för pessimist istället angrep problemet istället för budbäraren. För att se alla sina meningsmotståndare som pessimistiska och gnälliga människor, är att ha en mycket pessimistiskt människosyn. Att istället påtala problem i syfte att uppmärksamma dem och övervinna dem, är optimistiskt, även om problemet i sig är negativt.

Men för att väcka upp de sanna pessimisterna ur sin dystra människosyn så kan vi som ofta anklagas för att vara pessimister, skärpa oss lite vi också. I samma andetag som man tar upp ett problem, så bör man samtidigt föreslå en konstruktiv lösning på problemet. Den bästa formen av kritik är att föreslå en lösning på ett problem, istället för att enbart ta upp problemet. När man enbart tar upp ett problem utan att föreslå någon lösning, så är det svårt för motparten att avgöra om budbäraren verkligen är en pessimist utan grund för sin beklagan, eller om denne faktiskt har belägg för sina klagomål.

I ett par stycken ovan i denna text så påstod jag att "partipolitiken är oerhört destruktiv", men jag kom inte med någon idé på en lösning. Det är ett gott exempel på när det kan vara svårt för läsaren att avgöra om jag bara är en äkta pessimist som gillar att klaga på allt, eller om jag har något bättre att komma med. Och jag är den förste att erkänna att jag många gånger i artiklar gjort misstaget att bara ta upp problemen. Så en viss förståelse kan jag ändå ha för att man anklagar mig för att vara pessimist då.

Som avslutning vill jag därför skriva att jag tycker ett bättre alternativ till partipolitik vore en form av direktdemokrati där man frivilligt får engagera sig i de frågor man är intresserad av och som berör en, och även vara med att rösta i de frågorna, och lämna beslut i andra områden åt dem som är mer insatta och berörda av de frågorna. Jag tror att det vore lättare då att uppnå samsyn och långsiktiga lösningar på problem, istället för att riskera att göra sina meningsmotståndare till själva problemet, vilket tyvärr är vanligt i svensk politisk debatt.

Av Tobias Jeppsson 30 nov 2009 09:19