"Ser jag tantig ut nu?"

Så blev det lite egen lyx igår. Jag var hos frisören som pysslade om mig med Latte, choklad, huvudbottensmassage och lite nya slingor. När jag satt där träffade jag på en kvinna som jag inte sett sedan jag var hos frisören senast, för ett halvt år sedan. Hon är mamma till en av den store sonens fd klasskamrater. Det var bara vi inne i salongen och på väg från tvätteriet stannande jag till framför hennes stol och hon frågade mig om hennes nya frisyr var tantig. Jag skrattade lite och jag sa att det var den inte alls det, hon var jättefin. I samma andetag frågade jag henne om jag såg ut som en förvuxen tonåring, och jag fick ett nekande leende.

Nu har jag kommit upp i en ålder då man varken vill se äldre ut än man är och man vill inte heller se ut som om man vägrar släppa taget om sin ungdom. Så vad gör man när man blivit fyrtio, och hur ska man enligt konstens alla regler se ut? När jag tittar på bilder på min mamma när hon var i min ålder ser jag en gammal kvinna med knälång skotskrutig yllekjol, platta skor, kort hår och en menlös skjorta. Idag ser inte fyrtioåringarna ut så, kanske för att vi inte förstår bättre, kanske för att vi idag blir äldre och gränserna har flyttats.

Jag pratar med min frisör Isabelle som är 22 år om åldersnoja och hon berättar att nästan alla som arbetar där tar botox och annan föryngrande behandling. Hon som är så ung, snygg och fräsch säger att det är svårt att inte bli påverkad av deras prat. Mitt inre stannar upp i ett stort utropstecken och jag blir helt förfärad. Är det verkligen så de unga tänker idag? Jag skulle aldrig göra något sådant. Nog för att tanken varit där när det gäller min ögonlock och rynkan mellan ögonen men jag har funderat färdigt. Är det så att jag väl börjar med sådant vet jag med mig själv att jag kommer att göra det en gång till, och så kanske ännu en gång. När det gäller plastikkirurgi så har jag ett speciellt förhållande till det eftersom jag blivit opererad så många gånger på mina ben, men det var kirurgi som behövdes för att jag inte skulle bli krympling, och det är så jag tycker man ska använda plastikkirurgi.

Jag tro att människor i alla tider känts sig yngre inombords när utsidan börjat visa tecken på ålderdom. Jag hör det hos Asta 90 och jag hör det hos andra äldre. De tycker det är jobbigt att kroppen börjar strejka när deras inre känns ungt. Det är ett förhållningssätt som vi alla måste lära oss på livets väg. Inte alltid så roligt kanske, men det är en del av levandet. Jag tror också att ungdomligheten handlar om vårt inre och våra tankar mer än om hur vi ser ut. Med andra ord handlar det om vad vi i vår utstrålning förmedlar till andra människor. Jag har en dam jag går till i jobbet och jag slås av hennes fräscha sätt och hennes pigga ögon fastän hon är närmare 80 år gammal. När jag säger det till henne så ler hon bara och säger att det är min glädje som smittar av sig, men det tror jag inte riktigt på. Ögonen är själens spegel och om ögonen vittnar om glädje, nyfikenhet och harmoni så kvittar det hur rynkig och gammal man är.

Vi lever i en tid då allt det yttre ska vara slätt, fint och perfekt medan det inre i många fall blöder. Jag blir uppriktigt ledsen när jag hör hur unga människor försöker hitta det perfekta yttre i hopp om att känna mer tillhörighet och lycka. Vart har mänskligheten landat när vi förmedlat sådana värderingar till våra barn?

Av Birgitta Stiefler 27 nov 2009 09:11