Ärftlighet i all ära

Jag kommer ihåg när jag var fem år gammal och vi åkte upp till sommarstugan på Själlands Odde i Danmark. På den tiden var det ett större projekt för det fanns inte motorvägar och båten mellan Landskrona och Tuborg hamn var den enda som fanns i min värld i alla fall. Då var vi tvungna att åka genom Köpenhamn innan vi så småningom kom till Roskilde och sedan vidare ut på landet. Det var en tur som tog många timmar jämfört med de två man kan ta sig dit på nu när bron mellan Sverige och Danmark finns, och när motorvägar korsar härs och tvärs över den lilla ön Själland.

När jag satt och gumlade på mitt inköpta godis från båten på väg upp mot sommarens äventyr kom vi så till den majestätiska Roskilde Domkirke och jag frågade min mamma medan jag petade bort Tobleronens nougat från mina tänder vart jag döptes någonstans. Jag fick till svar att de visste hon inte eftersom jag först kommit till dem när jag var nästan tre år gammal, men hon hade för sig att jag blev döpt på sjukhuset. Så gjorde man tydligen ofta förr för att slippa med dop och allt vad det innebar, men hon visste inte.

Jag tuggade vidare på nougaten som nu släppt sitt grepp om mina mjölktänder och jag tog ett beslut inom mig. Denna magnifika, underbara kyrka skulle bli min. Där hade jag blivit döpt bestämde jag medan min pappas bil rullade vidare mot Lumsås. Med ett nöjt ansiktsuttryck hade jag lagt till ännu en bit historia till mitt liv.

Så var det när jag var fem år, men jag fortsatte sätta ihop min egen historia lite när jag kände för det upp genom åren. Det var inte så många tomma luckor egentligen med tanke på att jag inte var äldre än jag var då jag blev tvångsomhändertagen.

När jag blev äldre kunde jag se fördelar med att inte ha det samma genetiska arv som resten av familjen. En av de största var att jag inte kunde åläggas moster Ditten eller Dattens dåliga vanor som mina systrar. Å andra sidan kunde jag inte få tillägnat några positiva geners framfart över generationerna heller, för det är ju faktiskt så att vi ofta talar om arv som något negativt. "Hon är lika teatralisk som moster Mette", eller " Hon är lika distrå som farbror Hans". Jag kunde lugnt luta mig tillbaka i dessa stunder och bryta av ännu en bit Toblerone som sakta fick smälta i munnen.

I tonåren kom identitetskrisen som den gör för oss flesta och jag tog mig en titt på min biologiska familj. Det blev bara en titt och jag blev gruvligt besviken. Det jag hade önskat mig var att se en fysisk likhet, det var allt, men inte ens det fanns. Jag avslutade något som inte ens hade påbörjats och såg mig själv som ett vitt papper. Jag var oskriven och kunde själv skriva vad jag ville utan tyngd av släktskapets positiva och negativa sidor. Det var i mångt en befrielse och jag såg det inte som något negativt även om rotlösheten var något jag fick lära mig att förhålla mig till.

I min iver att få reda på hur jag fick mina brännskador gjorde jag för något år sedan en research som ledde till socialdepartementets hemliga arkiv och i förlängningen en oönskad kontakt med några av mina biologiska syskon. Jag kan förstå att det kan verka hårt, men så har mitt förhållningssätt varit genom åren. I denna kontakt har jag fått reda på medicinska diagnoser hos mina biologiska föräldrar som gjort att "han" dog vid 64 års ålder och "hon" är svårt sjuk och nu håller på att få en diagnos som handlar om en affektiv störning hon haft hela livet.

Vad händer nu med mitt oskrivna papper? Jag som med glädje i rösten sagt att jag inte vet något om hereditet när jag varit hos läkaren. Vad har jag för glädje av att veta det? Tvärtom så alienerar det mig från min adoptivfamilj. Det som kommer det kommer, och jag har alltid varit fundersam över de som opererar bort friska bröst pga risken för ärftlig högmalign bröstcancer. Vad kan det ge för oro och ångest över något som kanske inte ens kommer att drabba en?

För mig har det blivit en börda att veta en del av mitt genetiska arv. Innan var jag den adopterade flickan som inte visste sina rötter. Det blev min identitet, men vad kommer jag nu att säga när jag kommer till läkaren och han frågar om hereditet? Jag har några sandkorn men inte något som räcker till en sandkaka, så vilken betydelse har det? Och jag har ingen önskan att fylla formen med fler sandkorn heller.

Jag tar min sista bit Toblerone och knycklar ihop foliepappret som jag graciöst slänger i papperskorgen tillsammans med alla andra vita papper, tomma som fullklottrade.

Av Birgitta Stiefler 27 aug 2009 11:32