Mamma måste jobba!

Inga barnskrik störde när de pratade i telefon, och de kunde gå i samma kläder en hel dag utan att byta om på grund av slabb. När de inträdde i hemmet på kvällningen möttes de av trötta barn och en missnöjd make som hade gjort ett gott försök att mätta hungriga magar som kurrade. Efter några veckor var nyhetens behag över och saknaden efter små barnaarmar som lindade sig i ett ormliknande grepp runt halsen, och ljudet av små barnafötter som sprang över golvet infann sig. Till och med de höga rösterna, skrikandes "mamma!" dagarna i ända, saknades.

Då insåg de sanningen, vad de egentligen hela tiden känt innerst inne. Vad är väl friheten i att stänga sin toadörr utan att någon står skrikande utanför värd om inte närheten av de älskade barnen finns?

Livet som arbetande var överskattat, karriären kunde nog stå tillbaka några år, och frågan om att jobba deltid dök upp. Ekonomin fick gå på lågvarv några år till, och bilen som de tänkt köpa fick stå kvar hos bilhandlaren.

De få åren som barnen var små och krävde hela deras uppmärksamhet var ingenting gentemot det som skulle komma. Långa vaknätter när barnen blivit stora, men ändå inte vuxna. Strider som slutade med gråt. Tjat, tjat, tjat dag ut och dag in. Och MASSOR av kärlek.

Då gällde det att man skapat en kärleksfull grund och en inre styrka hos de små. För världen därute är grym, och de svaga går under.

Av Anitha Östlund Meijer 19 aug 2009 11:13