Gammelmormor lärde mig att så och skörda

Som liten följde jag tätt i min gammelmormors spår när hon vaggande gick i sin stora trädgård för att omsorgsfullt lyfta på varje planta och samla in deras frön.

När hon sedermera blev alltför gammal att bo själv åkte hon som alla gamlingar in på ålderdomshem där de först klippte av hennes långa gråa hår som hon varje dag långsamt flätat till en kringla på sitt huvud, och sedan begränsade hennes utrymme.

Jag tyckte trots min låga ålder att det var hemskt att se henne instängd och undvek i det längsta att åka dit, även om jag alltid förut suttit i hennes kök dagligen. Jag saknade min sprudlande glada gammelmormor så det gjorde ont. Kvinnan som satt i stolen på hemmet hade tappat all gnista och pratade bara om att få sluta sina dagar. Jag förstod inte vad hon menade med det, och frågade min mor som pratade bort det, "Gammelmormor är senil och vet inte riktigt vad hon talar om. Du skall inte lyssna så mycket på vad hon säger."

Men det var ju just det jag gjort i så många år. Lyssnat dagligen till hennes gammelröst som knarrande berättade historier om vad som hänt förr när hon var ung, om vad alla blommor hette och hur de skulle skötas och om rädslan för att bli gammal. För hon ville inte bli gammal och skröplig "Hjärtat är ungt "sade hon, "men kroppen har blivit gammal och trasig." Dagen då hon for iväg stod jag och grät i vårt vardagsrum som vetter mot huset där hon bodde i kammaren på vinden.

Fröna hon samlat ihop i sin trädgård lade hon i en ask som hon band ett rött band runt, och när jag var där för att hälsa på gav hon mig asken. "Varsågod Anitha, de här vet du hur man sköter. Om du tar hand om dem på rätt sätt kan du skörda deras frukter till hösten för att sedan så dem till våren. Livet är ett kretslopp och nu är det snart tid för mig att ge mig av." Glad för gåvan tackade jag henne och pussade hennes rynkiga kind, sedan tog jag hennes hand och sade med den unga ovisshetens röst "men gammelmormor du kommer väl hem igen snart. Då kan vi hjälpas åt som vanligt". Hon log bara och skakade sitt gråvita hår som numera var lockigt av permanenten de gjort på hemmet. "Jag kommer aldrig mera hem min lilla vän. Aldrig mer."

Min mor hjälpte mig att plantera fröna jag fått och snart spirade små gröna skott i krukorna som stod i fönstret täckta av små plastpåsar. När våren kommit och skrämt bort snö och is planterade jag noga allihop i den del av landet som var min, och väntade sedan med spänning på att de skulle växa. Sommaren kom och blommorna växte upp till doftande mattor. Naturligtvis plockade jag en bukett för att ge till min älskade gammelmormor, men tyvärr hade minnet farit sin kos och gett plats för demensens elaka ansikte. Hon log glatt och tackade mig medan hon frågade "och vem är du min lilla vän?" Gråtande försökte jag förklara att jag var ju Anitha, hennes barns barnbarn, men hon såg bara frågande ut och torkade mina tårar. "Så, så lilla vän gråt inte mer. Vill du ha en bulle?" sade hon medan hon med flinka fingrar tog fram finkopparna hon fått av sina barn.

Jag ville efter det inte åka dit mer, och så småningom dog hon av ålderssvaghet på sin 92-årsdag. Blommorna dog även de, och jag samlade in deras frön för att till våren sätta dem igen. Ett evigt kretslopp som jag älskade att se år efter år.

Idag, 30 år senare, skördar jag fortfarande frön när hösten kommer, för att när vårens första blad kikar fram sätta dem i min egen älskade trädgård.

Av Anitha Östlund Meijer 05 aug 2009 10:09