Lars Leijonborg är också människa

Läser i Expressens kulturdel en liten undanskymd artikel av Marielouise Samuelsson ”En mycket medioker minister”, om Lars Lejonborgs avgång från regeringen.

Lars Lejonborg är folkpartist och var partiledare 1997- 2007. Han var stadsråd och chef för utbildningsdepartementet 2006-2007 i högskole- och forskningsministeriet.

Artikeln i Expressen är ingen uppmuntrande artikel för Lars Lejonborg, som han kan ta med sig i sin portfolie och glädjas över. Visserligen poängterar Marilouise Samuelsson allt som pliktskyldigast i artikeln, att Lejonborg verkar vara en hygglig karl, och det skulle inte förvåna mig om han är. Uppväxten i ett hem där fadern var pastor i Missionsförbundet, borgar i alla fall i mina ögon för att Lars Leijonborg fått en någorlunda schysst uppfostran, vilket man också kan avläsa i hans kroppsspråk och utstrålning, de gånger man sett honom i offentliga debatter.

Vad som slog mig, när jag läste Marielouise Samuelssons lilla artikel, var att hon inte vill ge någon "credit whatsoever" till Lars Lejonborg, efter hans långa karriär inom politiken, utan slutar artikeln med att säga att det "…mest intressanta han åstadkommit är att avgå".

Marielouise Samuelsson menar att man unnat Lars Leijonborg att ta åt sig äran för ESS, European Spallation Source, ett planerat flervetenskapligt forskningscentrum baserat på världens mest kraftfulla neutronkälla, fastän det var Allan Larssons förtjänst att strålkanonen ska anläggas i Lund, eftersom hans lobbytalanger och europeiska kontaktnät var avgörande för att Sverige skulle vinna i budgivningen. Detta för att Lars Lejonborg "verkar vara en hygglig karl"? För mig ter det sig som öppen mobbing att säga så.

Lars Lejonborg får inte heller vara stolt över sitt ordförandeskap i Globaliseringsrådet, med motiveringen att: "Han slipper förklara denna märkliga inrättning". Lars Lejonborg slipper också ansvaret när ESS ska lämna "det euforiska nationalistiska symbolstadiet" och bli ett forskningens JAS-projekt. "Snåriga, bilaterala avtal, som inte finns avsatta i någon budget" och mer liknar klubben för inbördes beundran, enligt Marilouise Samuelsson.

Marilouise Samuelsson noterar att alliansen skrotat "den socialdemokratiskt initierade genusinriktning" som skulle genomsyra högre utbildning och forskning. Skulle Lars Lejonborg ha medverkat till detta, ser jag personligen det som en framgång för Lejonborg - och det skulle inte förvåna mig om han gjort det, med tanke på hans bakgrund.

Nu påstår Marilouise Samuelsson att genusforskningen ersatts av "entreprenörskapet" under Lejonborgs tid. Entreprenörskap kan definieras som: Förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter". Nuförtiden kallas "styrning" för "strategiska satsningar" och "prioriteringar", anser Marielouise Samuelsson. Hon menar, att en ny minister inte ändrar på den saken och drar därefter slutsatsen, att det var smart ur "mediesynpunkt" av Lars Lejonborg att avgå och dessutom, det "mest intressanta han åstadkommit".

Naturligtvis färgas Marilouise Samuelssons artikel av hennes politiska och personliga åsikter, men min reflexion när jag läste hennes dom över Lars Lejonborg är: Hur kul är det att få höra att man inte uträttat något under sin karriär, när man avgår? Att man får "credit" bara för att man är en hygglig karl? Det var ju för väl, att det bara var en liten undanskymd artikel längst ner på en sida i Expressen.

Så mycket var alltså Lars Lejonborgs ansträngningar värda inom politiken? Att slå under bältet, kallar jag det för. Vi blir ju inte starkare med åren och alla är vi ju människor.

Av Pia Isaksson 15 jun 2009 11:32