Blunddockan och tennsoldaten

I leksaksaffärens hyllor stod allehanda figurer, både djur och människor. Barnen som kom in brukade spärra upp ögonen av all prakt och alla bländande färger. När butiksinnehavaren satte igång karusellen med de små björnarna, blev alla barnen begeistrade och ville gärna ta hem de snurrande björnarna i sina flygande korgar. Ibland köpte mamma eller pappa någonting till barnen, som man gör i leksaksaffärer.

På en av hyllorna fanns dockorna. Alla kunde inte blunda, men en av dem, en docka med ljusa skruvade lockar och ett lite antikt utseende kunde det. Dockan var lite apart från de andra dockorna, eftersom hon hade en skrikig lila sidenklänning, som stack ut. Man lade märke till henne direkt, men ingen ville köpa henne, för hon var inte tillräckligt modärn.

Det fanns även andra figurer på hyllorna i leksaksaffären och på en hylla stod tennsoldaterna. De stod där i prydliga rader, för butiksinnehavaren tant Svea hade koll på grejerna. Hon hade som sagt hela affären full med prylar och leksaker och klättrade på stegen dagarna i ända och plockade och ställde i ordning på hyllorna, för att alla figurer skulle synas och vara lockande för kunderna.

När kvällen kom, tände tant Svea sina små lampor i affären. Som små kräftlyktor lyste lamporna i de skumma fönstren, ut till det lilla kullerstensbelagda torget utanför. Det var en synnerligen sagolik stämning i affären i skymningen, för dem som uppmärksammade fönstret och inte bara sprang förbi.

En kväll, när tant Svea släckt ner i affären, för hon skulle gå och lägga sig, hon bodde förresten ovanpå sin leksaksaffär, uppmärksammade en förbipasserande att något såg ut att falla från en hylla inne i affären. Det glimmade till som guld därinne. Det är väldigt ovanligt, att människor är så observanta på saker de inte har någonting med att göra, men den här människan hade faktiskt rätt! Det hände något i affären, men inte var det något konstigt med det, för det hände mycket saker varje natt bland leksakerna, när ingen såg det och tant Svea sov uppe hos sig!

Just den här kvällen, var det den aparta blunddockan som slog upp sina klarblå ögon och till och med vred sitt ljusa korkskruvslockade huvud lite grann, för att se bättre bortåt tennsoldatshyllan till. Där stod tennsoldaterna på rad, men det var inte alla tennsoldater blunddockan tittade efter. Nej, det var den lite antika tennsoldaten med rak hållning och stiliga guldknappar på sin himmelsblå uniform hon fascinerades av.

Blunddockan beundrade tennsoldaten mycket, för att han var så rakryggad och såg så modig ut! Ibland på natten, när saker och ting fick liv i affären, lyfte han sin arm, för att ge en fanfar. Det var då den för bipasserande nattvandraren, tyckte sig se något falla från en hylla i affären. Så var alltså inte fallet, utan det var tennsoldaten som höjde och sänkte armen, som tecken på att han sett blunddockans blickar. Han kunde nämligen inte röra sig där han stod i givakt, eftersom hans ben var hopsatta, så han skulle eventuellt bara kunna hoppa fram, om det skulle bli aktuellt. Det förstod blunddockan, för hon hade iakttagit den stilige tennsoldaten en längre tid och kunde inte hålla sig just den här natten, från att närma sig tennsoldaten.

Sagt och gjort, dockan gjorde en helomvändning och hasade sig ner, så man såg de spetsprydda, frasiga trosorna när klänningen fastnade i hyllan. Men hon, som hade två knubbiga ben att stå på, landade i säkerhet på stegplanet just mellan sin egen hylla och tennsoldatens. Alla dockor drog efter andan när hon hoppade ner och undrade hur hon skulle klara att klättra upp till tennsoldatens hylla, eftersom de redan uppmärksammat hennes intresse för just den stiliga soldaten och faktiskt har även leksaker själar och kan tänka en hel del! Det visste alla leksakerna i affären, men det visste inte den förbipasserande, som trodde något ramlade ner från en hylla därinne i mörkret.

Tennsoldaten lyfte sin arm och gav en fanfar, just som blunddockan fick en hjälpande hand att komma upp på soldathyllan, av en docka med långa reparmar, som sträckte ner sin arm till dockan och drog upp henne på hyllan. Den lustiga dockan med de långa reparmarna kände i hjärtat, att blunddockan och tennsoldaten borde få träffas. Nu stod blunddockan på hyllan med tennsoldater, just framför den stilige tennsoldaten i sin fina himmelsblå uniform med guldknappar och stirrade på hans orörliga ansikte. Då lyfte han armen och gav en fanfar och då gjorde dockan något hon aldrig någonsin gjort förut, hon böjde sig upp på tå och gav tennsoldaten en kyss mitt på munnen! Tennsoldaten stod blickstilla, helt orörlig.

På morgonen när tant Svea öppnade butiken, hittade hon den aparta blunddockan på golvet, med ansiktet sprucket och ögonen slutna. De ljusa lockarna hade hamnat i oordning, men klänningen var lika vackert lila som förut. Tant Svea blev aningen förskräckt, för hon hade en förkärlek för den aparta blunddockan, förmodligen för att hon själv var lite till åren. Hon tog upp dockan och tänkte, att hon skulle klistra och laga bäst hon kunde och sen skulle hon ta upp blunddockan till sin lägenhet över leksaksaffären och där skulle dockan få det bra bland andra leksaker, som inte gått att sälja. Tant Svea hade nämligen ett hjärta av guld! Tant Svea klappade på dockans lockar och en liten tår smög sig ner på den fina sidenklänningen och bildade en mörk våt fläck.

Den kvällen efter stängningsdags, hade tant Svea mycket att ombesörja. Hon skulle ta fram material och allt som behövdes, för att laga och lappa blunddockan, för det var hon bra på. Hon klistrade och målade över och kammade och tvättade bort. Sent på natten var hon klar med sitt arbete och hon placerade den nyreparerade blunddockan i en liten antik säng hon hade hemma, med vita spetslakan och en fin kudde, som var broderad med korsstygn i rosa och blått. Dockan blundade genast och föll i sömn, för hon var jättetrött, men det visste inte tant Svea och hon visste inte heller att leksaker har själar, trots hennes år i leksaksbranchen. Följaktligen visste tant Svea inte vad dockan tänkte i sitt stilla sinne, när hon väl slutit ögonen. Men tant Svea hade passat på att måla lite uppåtgående mungipor på dockan och tyckte sig nästan se det där leendet som hon eftersträvat på dockans rosa läppar i skenet från gatlyktan utanför.

Nere i affären lyste de små lamporna ut till torgets kullerstenar och ingen förbipasserande kunde se den rodnad som spritt sig på den annars så stele tennsoldatens kinder, där han stod i givakt i dunklet på hyllan i sin himmelsblå uniform med glänsande guldknappar.

Den här natten höjde han inte armen en enda gång för att avge en fanfar och ingen förbipasserande tyckte sig heller se något falla den natten i leksaksaffären.

Av Pia Isaksson 11 jun 2009 16:36