Ensam är inte stark

Det har blivit en väldig debatt här på sourze om kvinnans och mannens roll i dagens samhälle. I debatten kan man utläsa alla olika schatteringar vi har i samhället. De snälla talar och de bittra, de hatiska och de överseende visar exempel hur på hur de känner i sina artiklar och inlägg. Det har blivit ringar på vattnet, som spridit sig i olika artiklar och forum och för mig finns en gemensam nämnare i kommentarerna till artiklarna - rädsla och förtvivlan att inte bli tagen på allvar. Vi vill alla bli tagna på allvar. Vi vill känna att vi betyder något för någon. Det är egentligen vår högsta önskan, att få höra till. Inte förrän man mött de hårda villkoren i livet, förstår man hur viktigt det är att hitta tryggheten i sitt liv. Den finner man när man blir accepterad som man är och när man känner sig älskad.

Lika lite som man får lära sig att bli förälder eller att välja rätt partner, får man lära sig hur en relation ska fortleva och fortsätta att utvecklas. För vi utvecklas ju hela tiden, vi människor och har också rätt till det. Ingen har rätt att stoppa den andres utveckling eller bestämma över någon annan människas liv. Ingen har heller egentligen rätt att sätta sig över någon annan i åsikter, för alla har vi vårt sätt att se på saker - beroende på hur vi blivit "vaggade", som min pappa brukade säga.

Jag tror inte på att "ensam är stark". Jag tror på att många tillsammans kan avhjälpa många problem och bekymmer. Där kommer den utvidgade familjen eller kollektivet in. De som inte har en familj, kan ersätta den med goda vänner eller folk som man har förtroende för.

Den som har den största visheten, skulle kunna vara stödet i en familj. Den som kan lyssna på andra, vara ödmjuk och vilja allas bästa, skulle kunna avhjälpa mycket lidande. För det vi mår bäst av, är ju egentligen att tänka på allas bästa, inte bara på oss själva.

En människas ord betyder så mycket. Till och med en människa vi inte känner eller någonsin har mött. Det färskaste exemplet jag tänker på är Barack Obama. Utan att vi ens känner honom i världen, har han genom sitt positiva sätt och hoppfulla språk ingjutit hopp i många människor världen över.

Hur mycket skulle då inte vårt eget språk betyda i vår egen lilla nära värld?

Av Pia Isaksson 08 maj 2009 10:58