Jag är 80-talist men tar mitt ansvar ändå

Det snackas hit och dit om att 80-talisterna är lata varelser, eftersom arbetslösheten är så hög inom denna generation. Jag är född i slutet av 80-talet och tillhör alltså denna generation, men jag förstår inte varför man inte börjar studera i stället om man inte har en utbildning förstås om man märker att jobbsökandet inte lönar sig. Tankarna på att söka jobb har funnits där även hos mig, men jag vet att det är svårt i dag, speciellt om man står utan erfarenhet och utbildning. Därför gör jag någonting annat i stället, som inte innebär att jag letar jobb och blir klassad som lat.

Under hela min uppväxt har jag alltid fått den hjälp jag behövt. Jag har alltid kunnat vända mig till mina föräldrar, oavsett om det gällt att ringa återbud till tandläkaren eller att få 20 kr till en glass. Men förr eller senare måste man ju lära sig att ta eget ansvar för sitt liv och sina handlingar, vilket jag tycker är extremt viktigt om man vill utvecklas och komma någon vart i livet.

När jag fyllde 18 år för snart tre år sedan trodde jag att allt ansvar helt plötsligt skulle ligga på mig, det var ju då man blev myndig, men så blev det inte riktigt. Givetvis blev det jag som skulle ta tag i mitt liv på egen hand, men mina föräldrar hade fortfarande lika mycket tankar om saker och ting som innan. Däremot vilar beslutet alltid i mina händer, för nu är jag vuxen och det är mitt liv det handlar om.

Att 80-talisterna anses vara en lat generation förvånar mig egentligen inte. Vi har växt upp under en bra tid, fått mycket serverat, haft stora möjligheter, gått i bra skolor och växt upp i symbios med teknikens underverk. Sen helt plötsligt efter tolv år med skolans trygghet ska man veta vad man vill göra med sitt liv, det är tyvärr inte så enkelt.

Jag har vänner som påbörjade sina utbildningar direkt efter gymnasiet, vänner som flyttade utomlands för att göra något annat ett tag, vänner som började jobba men också en liten skara av vänner som inte har gjort någonting vettigt sen de tog studenten. De som bara sitter på arslet och önskar att någon ska knacka på dörren och erbjuda dem ett glidarjobb med hög lön, de som kollar platsbankens hemsida en gång i veckan men påstår att alla jobb kräver erfarenhet som de inte har, de som tycker allting är tråkigt men inte gör någonting åt det.

Jag stör mig på dessa människor. De kan vara hur trevliga och underbara som helst, men i bland vill jag bara säga till dem att de ska ta tag i sitt liv och göra något vettigt. Jag visste inte vad jag ville syssla med i framtiden när jag gick på gymnasiet, men jag visste i alla fall att jag inte ville gå hemma, bara tanken skrämde mig. Jag ville gärna ha ett jobb, men sökte några kurser på universitet som jag tyckte lät intressanta, mest som en plan B. Idag, fyra terminer av fristående kurser senare, vet jag vad jag vill med mitt liv. Jag är säker på att min tid på universitet har öppnat ögonen för vad jag vill göra i framtiden, och att jag hade varit mycket mer begränsad om jag bara hade gått hemma och sökt jobb utan resultat.

Jag älskar inte att studera, och i bland vill jag bara slänga i väg mina böcker och aldrig mer se dem. Men på lång sikt leder det någonstans. Att studera kan vara riktigt tråkigt, men det ger mig en framtid, dessutom har jag väldigt roligt med mina klasskamrater på vägen. Jag känner att jag har rätt inställning, för om jag bara vill, så kan jag. Jag tänker inte ge upp.

Av Sofia Larsson 24 apr 2009 13:07