Västbanken: Om Israel vill

Det räcker med att nämna landet vid namn så väcker det reaktioner. Vissa har helt förälskat sig i Israel och efter att ha tillbringat en viss tid där kan jag nog förstå varför. Israel är verkligen ett fantastiskt land på många sätt. Knappt mycket större än Småland till ytan fast med en variation på alla plan, större och bredare än vad som ryms i de flesta länder världen över.

Det är svårt att inte förundras över vad Israel har åstadkommit genom åren. Samtidigt kan man inte bortse ifrån att landet de facto är en ockupationsmakt. En förändring tror jag bara kan komma inifrån och Israel är fullt av goda exempel. Det är viktigt att komma ihåg att många israeler inte alls stödjer det som sker på det ockuperade området. Bland detta folk, som i så många år har utsatts för förföljelser världen över, är drömmen om att få leva i fred fortfarande väldigt stark.

Första gången jag hörde talas om Neve Shalom/Wahat Al-Salam, Fredens By, trodde jag inte det var sant. Bruno Hussar, född av judiska föräldrar, senare konverterad till kristendomen och uppvuxen i Egypten, hade en dröm. En dröm om ett samhälle i Israel där alla dess folk; kristna, muslimer och judar kunde leva tillsammans på lika villkor. Denna dröm förverkligade Bruno och mitt besök i denna by var en fantastisk upplevelse. Barnen jag såg leka tillsammans var judiska och arabiska barn, alla tvåspråkiga, alla har de växt upp tillsammans med en tro om fred. Jag vill tro att det var morgondagens israeler jag bevittnade, israels framtid skall tillhöra dem.

Vid ett tillfälle befinner jag mig i en matsal i ett vandrarhem någonstans vid Döda havet. Skolklasser på besök är varje resenärs mardröm, ljudet från de knappt hundra eleverna är öronbedövande. Trots ljudnivån är synen av så många unga israeler imponerande. Som om alla världens etniciteter fanns i rummet. Med tanke på Israels historia kunde jag bara drömma om hur många språk som talades bland dem, det fanns nog inte en kontinent som inte var representerad i matsalen. Den religiösa blandningen är kanske den minsta, om man inte ser till judendomens variationer, men det israeliska samhället präglas av en etnisk och kulturell mångfald som många länder inte ens kommer i närheten av. Det var en fantastik syn, man kan bara hoppas att alla dessa barn senare i livet inte skall behöva göra sin militärtjänst på ockuperad mark.

Det vackra i Israel ligger i dess mångfald: religiös, kulturell och etnisk. Det är bara i Israel som en förändring kan ske. Staten Israel må vara en ockupationsmakt, men långt ifrån alla israeler är ockupanter. En israel jag talar med berättar om sina farföräldrar lämnade krig och förföljelser och kom till Israel för att börja om. Detta var inte tanken med ”Eretz Israel”, berättar han. De kom hit för fred, inte för att fortsätta att kriga. Den vanligaste hälsningsfrasen på hebreiska är ”Shalom”, vilket betyder just fred. Han låter tung på rösten när han beskriver sin kärlek till landet, men samtidigt förklarar hur Israel gör sig mer och mer omöjlig i regionen. Israels nya regering orkar han inte ens gå in på. För egen del verkar han inte bry sig, men han är orolig för sina barnbarn, över vilket samhälle de skall behöva växa upp i. Ett samhälle där allt till slut så mycket handlar om säkerhet att man glömmer bort att leva?

Jag försöker att tänka att bakom varje soldats vapen finns det en orolig förälder. Organisationen ”Kvinnor i Svart” har i över 20 år stått på samma plats en timma veckan och i tysthet demonstrerat mot ockupationen. Dessa kvinnor gör inte bara ett ställningstagande, de ger även den israeliska föräldern ett ansikte. Alldeles för många israeliska föräldrar har förlorat sina barn i den pågående konflikten. Som vanligt är det folket som betalar för politikers beslut.

Varje gång jag lämnar Israel för att åka tillbaka till Hebron är det med sorg i hjärtat. Vad jag sett i Israel är så långt från det jag bevittnar i Hebron varje dag. Hebron är inte staten Israel, en judisk närvaro har nästan alltid funnits i Hebron och jag hoppas så skall förbli. Men inte på detta sätt. De israeliska bosättarna i Hebron är inte de israeler jag kommer att minnas. Det finns ingen som kan älska Israel för det som sker på det ockuperade palestinska området men Israel är så mycket mer. Man behöver inte blunda för verkligheten för att kunna älska Israel. På knappt sextio år har man åstadkommit ett samhälle som lyckats samla människor från världens alla hörn. Man har vänt tragedier till något gott förut. Det skulle kunna göras igen, men det måste komma ifrån israelerna själva.

I Israel är allt möjligt: judar och araber har levt sida vid sida i århundraden i regionen. Det finns plats för alla. Kan man skapa en av världens mest framgångsrika och fantastiska stater på sextio år borde inte fred vara en omöjlighet, det är vad jag vill tro. Mycket av det jag har fått bevittna i Israel gör mig hoppfull, bara i Israel är detta möjligt. ”Bezrat Hashem” är hebreiska och betyder ”om gud vill”. ”B´ezrat Israel” säger jag.

Läs mer om Markus Hailes uppdrag i Hebron, och fler av hans texter här.

Av Markus Haile 14 apr 2009 10:12