Arctic Canoe Race - en paddeltur på gränsen #2

Börja gärna med att följa första etappen av resan i "Arctic Canoe Race - en paddeltur på gränsen #1".

Andrea såg ut som huggen ur ett granitblock. Hon var ganska kort, hade breda kompakta skuldror, hennes underarmar var seniga. Hon hade kortklipp mörkt hår och fräknar. Hon kom från Australien men bodde i England, varifrån hon kört upp själv för att delta i Arctic Canoe Race. Hon var en duktig kanotist som placerat sig hyggligt på VM i kanotstörtlopp. Vi hade sett henne sitta bredvid sitt tält och sin lilla Renault, som arrangörerna kört ned åt henne från Kilpisjärvi, vid campingen i Karesuando. Utan ett team hade hon inte haft en chans, så vi adopterade henne till vårt sammanslagna svenska team. Sedan satt vi tillsammans i kvällen runt en eld, som en klan ur resandefolket, och väntade på att se solen inte gå ner.

Andréa, fick problem efter den tredje etappen in till Kolari. Själva lyckades vi få vår första seger på etappen från Muonio till Kolari men de minuter vi tog in på ledande Nils och Emil var få. Normalt är kanotister sällan skadade, att paddla är en mjuk rörelse som har en jämn belastning, men det finns en typskada som kan uppstå vid långa paddlingsetapper om man slarvar med sin teknik. Den som inte är mycket noga med att alltid ha en helt rak handled vid påskjutet i paddeldraget, kan drabbas av senhinneinflammation i underarmen. Det finns egentligen ingen annan bot mot senhinneinflammation än att vila. Nu hade Andréa drabbats av just senhinneinflammation i vänster underarm.

Eftersom Andréa hade kört upp ända från England för att delta i ACR och hunnit paddla halva sträckan ville hon mycket gärna fullfölja tävlingen, trots senhinneinflammation, om det gick att ordna på något sätt. Lars-Åke som paddlade tvåmanskajak tillsammans med sin bror, var läkare. Efter ganska mycket övertalning gick han med på att prova att behandla Andrea med blodförtunnande Heparin. Han skrev ut ett recept som Pelle fick åka och hämta ut från apoteket i Pello. Förutom att injicera Andra med Heparin så beslöts att Andreas vänstra arm skulle gipsas direkt efter målgång så att den skulle få vila mellan etapperna. Gipset skulle tas bort direkt innan start.

Trots sin skadade arm lyckades Andréa ta sig i mål, mycket tack vare injektionerna med Heparin. Hon hade rejält ont och hennes underarm var svullen. Tösen var en kämpe, den saken var klar. I Pello var det dessutom inlagt en obligatorisk vilodag, något som hon verkligen behövde. Lars Åke gav henne en ny injektion Heparin, han gipsade hennes arm. Samtidigt så varnade han henne för att skadan skulle bli mer svårläkt om hon fortsatte paddla. Andrea sade att detta var ett "Once in a lifetime" för henne, hon ville försöka genomföra tävlingen och helst även behålla sin ledning ända ner. Nu var det bara 2 relativt korta etapper kvar, hon ville fortsätta.

Varje morgon innan start ställde 8 unga skottar upp i stram givakt, medan en annan skotte i kilt och övrig mundering spelade ett stycke för dem på säckpipa. De var ett team från ett artilleri regemente i Aberdeen. De var yrkessoldater, och från regementsledningen ansåg man att deltagande i aktiviteter som ACR var främjande både för såväl moralen som soldaternas fysik. Hela teamet leddes av en kapten, de hade en kock med, chaufförer, alla möjliga slags fixare samt killen som spelade säckpipa, han var en av regementets musiker. Säckpipa har en lång tradition bland skotska militärer. En av de skotska soldaterna förklarade för mig att ursprungligen var syftet med säckpipan att skrämma vettet ur fienden på slagfältet, en tanke som inte är helt långsökt ändå.

Vi var allt fler som började tycka att den skotska uppställningen och säckpipetrudelutten varje morgon innan start var rätt häftig ändå. Inför starten i Kolari frågade jag och E om vi fick ställa upp bredvid dem, det tyckte kaptenen var helt ok, bara vi förmådde stå i stram givakt. Till starten i Pello hade vi sällskap av ytterligare 20 kanotister. Vi frågade våra engelska konkurrenter om de ville delta, men de avböjde stillsamt och sade att de hellre paddlade hela ACR motströms än ställde upp tillsammans med skottar. Däremot så fick vi med oss Andrea. Då förklarade samfällt åtta skotska artillerister att hon från och med nu även kunde räkna med full support från the Royal Scottish Gunners.

Sista etappen. Andrea hade mer eller mindre tvingat Lars-Åke att ge henne mer Heparin, han hade hotat med att inte alls ta bort hennes gips utan låta det sitta minst en månad. Hon hade rejält ont vid start, hennes underarm var röd och svullen. Vi hade ordnat ett slags skydd åt henne genom att klippa av den nedre delen av en arm från en våtdräkt, lite stöd och värme var det tänkt att det skulle ge. Vi bar hennes kanot och paddel till bryggan, vi fick nästan hjälpa henne i. Hon hade även fått supporters bland de skotska artilleristerna, de hade lovat att hjälpa henne med att köra hennes bil ned till Göteborg eftersom det visade sig att de var bokade på samma färja. De hade även lovat att fungera som "hjälpryttare" den sista etappen ge henne draghjälp.

Den sista tävlingsdagen var den första tävlingsdagen med regn. Regnandet hade börjat redan kvällen innan, så vattnet hade hunnit stiga i Torne älv. Högvatten i Torne älv innebär att de tre stora forsarna in mot Tornio Haparanda blir mäktiga upplevelser. Först Kellokoski, "klockforsen" där man nästan vänder i 180 grader. Sedan Matkakoski, en riktig klass 5-fors. Den är ganska kort, men där älven trycks ihop i mitten finns en stor klippa, och på den östra sidan om klippan ett fall på cirka fem meter, på den västra direkt vid klippan en riktigt stor vals. Valsar är som en slags naturens jättestora tvättmaskin, den här med en tre diameters trumma av vatten som roterar mot strömmens riktning. Sedan en ränna närmast land som är fem meter bred. Den rännan är det enda stället att ta sig ner för Matkakoski. Slutligen kommer Kokkola-forsen.

Vi hade lyckats vinna de tre sista etapperna, men inte tagit in mer än några minuter, vår enda chans till slutseger låg i att Nils och Emil blev sjuka. Vid lunchuppehållet frågade vi Pelle om han visste hur det såg ut längre ned i älven.
- Matkakoski är riktigt otäck idag, vad ni än gör så se till att undvika valsen, men Kokkula är mest bara stora stående vågor.

Ovanför forsnacken vid Matkakoski ser man inte så mycket av det som finns nedanför, det faller undan så pass brant. Vi höll så nära den västra stranden vi kunde, vi såg inte valsen men vi hörde ljudet från den. Den lät hungrig, stor och skrämmande. Över forsnacken ner i rännan, två meter till höger om mig så fanns det ett stor skummande hål ner i vattnet, efter hålet en mur av vatten. Vi var förbi snabbare än vi han tänka, vi gick igenom ett par stora stående vågor, de var så stora att jag vid ett par tillfällen satt fritt i luften för att sedan ha vatten till bröstkorgen. Så var vi igenom.

Sedan följde åter ett par breda, onödigt långa sel. Kokkola gav en rätt bekymmersfri resa ner, många stora stående vågor, men egentligen bara uppiggande. Så till slut ser vi målet, efter 54 mils paddling, Nils och Emil slog på en spurt och vi svarade, men utan någon egentlig geist så de vann ACR:s kanadensarklass i en spurtstrid efter 54 mil.

Jag och E var egentligen inte så besvikna, mest var vi nöjda med att ha kommit i mål och inte behöva paddla något mera nästa dag.
- Visst är det här ett omständigt sätt att få känna lycka? sade E till mig och jag kunde inte annat än att hålla med. Andrea lyckades faktiskt ta sig in i mål, men det var en trasig Andrea. Hon kunde knappast hålla i sin paddel, hon hade riktigt rejält ont, hennes sista etapper hade varit en enda lång smärtupplevelse. Hon väntade med att gipsa sin arm för hon ville absolut basta med sitt team. Hon sade att gemensam bastu var ett obekant femomen i Australien men eftersom det var ett "Once in a liftime" så ville hon inte missa det för allt i livet.

En av tävlingens sponsorer var OKO bank, därför fick vi disponera övervåningen på deras lokal i Tornio där det fanns en storstilig bastuanläggning. En annan sponsor var bryggeriet Lapin Kulta, därför stod det några backar öl till förfogande. Nästan alla finnar var upptagna med reportrar från den ena lokaltidning efter den andra, så i bastun var det nästan inga finnar. Alla vi andra som etapp efter etapp blivit utsatta för deras bastuterror beslöt att ge tillbaka. Vi gjorde det på det enda sätt som syntes rimligt, vi drack upp all ölen.

Vi fick höra på omvägar sedan att där hade blivit rabalder när den finska kontingenten sedan intog bastun och fann den länsad på olut, chefen för Lapin Kulta lär personligen ha ingripit och beordrat en helgledig ölkusk att leverera påfyllning.

Det blev prisutdelning och bankett. Vi fick varsin liten paddel av silver, Nils och Emil fick varsin av guld, fast det visade sig senare att deras också var av silver men överdragen av guld. Sedan ropades Andrea upp som segrare i damer K1, det var en rödmosig Andrea efter bastubadandet, hon hade armen gipsad men hon var lycklig, och i det ögonblicket tror jag inte att hon kände smärtan i sin arm. Dessvärre slutade hennes karriär som tävlingskanotist med ACR, armen blev aldrig riktigt bra. Dessutom måste något ha hänt mellan henne och vår skotske säckpipeblåsare, som körde hennes bil till England, eftersom hon numer har fem rödhåriga barn och är gift i Skottland.

Av Leif-Arne Undvall 31 mar 2009 09:25