Kalla mig inte våldtäktsoffer

För cirka tio år sedan utsattes jag för sexuella övergrepp. Polisen har bevis, så det finns inga tveksamheter om sanningshalten i detta. Ändå har min ärlighet blivit ifrågasatt av folk som inte är insatta. Det är otroligt kränkande.

Jag har även varit med om att folk har velat trycka mig ännu djupare ner i sorg och chock, för då mår de själva bra. Jag anser att hälsa kommer inifrån och att bara man själv kan göra sig frisk. Andra kan vara bollplank, men man måste göra jobbet själv.

För mig är ordet ”våldtäktsoffer” en djup kränkning, och en förvanskning av min sanning. Jag sa nej! Det är inte att vara offer. Jag ville inte. Det visade jag med mitt kroppsspråk. Men jag har inga hatkänslor för min gärningsman. Något min omgivning starkt har ifrågasatt. Min tid går åt till att läka mig själv.

Jag kallar mig för VSN - som står för ”våldssex-nobb”. Jag är stolt över att jag sa nej till våldssex, att jag sa nej till en person som jag inte ville ha sex med. Är jag dum i huvudet då? Jag tycker jag är normal som inte gillar våldssex. Jag gillar kärlek och att älska. Vad är det för fel med det? Ändå har jag blivit utsatt för helvetesprovet.

Dessutom, när min historia kom ut i all världens media så var våldssexet som begrepp inte etablerat. Media diskuterade min gärningsmans perversiteter. Det var få som insåg att jag hade genomgått våldtäkt i verkligheten, det var inget som icke-offer ville ta i. Men media däremot, ville gärna uppmärksamma mitt fall. Sex säljer, sägs det. Även vid våldssexbrott.

Det var väldigt jobbigt. Sedan kom alla frågor om hur det kunde ske. Fråga min gärningsman istället och sluta att lägga skulden på mig! Jag tog mitt ansvar och sa nej. Han lurade mig och drogade mig. Vad skulle jag göra? Utöver sina perversiteter så var han snäll. Om han hade tagit ansvar för sin sexuella läggning och träffat folk som ville samma sak som han så skulle allt ha varit frid och fröjd. Om han vill utöva sin sexualitet i ordnad form och under strikta regler, varför inte? Men att använda sig av tvång är inte en bra metod att få som man vill. Vare sig det är psykiskt, mentalt eller fysiskt. Det är ett tecken på oförmåga och svaghet, anser jag.

Jag vill dessutom inte tro illa om folk. Men det har jag verkligen fått lära mig nu, att det måste man göra för att överleva. Det är bara tre personer som har sagt saker som har gjort mig glad, sedan min våldtäkt för tio år sedan. Samhället borde genomgå en utbildning i ”Social kompetens vid svårigheter”. För det är så otroligt dåligt av den varan.

Detta är min verklighet och jag delar med mig av den för att undervisa människor i kunskap som jag har upplevt att de flesta saknar.

Av Perla L 26 mar 2009 11:04