Jag vill inte vikariera som Gud

Rätten till vår död? Eller rätten till dödshjälp?

Detta handlar mycket om en hund. Jag vill klargöra detta genast. Vad många som inte har hundar inte kan inse, är hur nära man kan stå sin hund; närmare än de människor som omger en ibland.

Det handlar också om debatten kring rätten till vår död, och om dödshjälp.

Jag var i unga år en entusiastisk medlem i Rätten till vår död. Någon som minns Berit Hedeby? Hon som fick 1 års fängelse för medhjälp till självmord på journalisten Sven Erik Handberg. Jag tyckte att Berit, som jag för övrigt aldrig träffade, hade gjort helt rätt. Den gången. Jag kände Handberg lite genom min bästa väninna och visste således hur sjuk han var och vilken eländig död han skulle ha gått gå till mötes.

Jag sade till honom att jag var villig att hjälpa honom. Det kunde alltså ha blivit jag. Veckan innan ringde han mig men jag hade ingen möjlighet då. Det hade Berit. So far so good.

Men Berit gick hem och skrev en bok om alltihopa och namngav i debatten sedan den läkare som skrivit ut medicinerna. Även han var medlem i Rätten till vår död, och nu tog han sitt liv efter att ha fått schavottera på detta för en läkare ödesdigra sätt.

Jag har svårt att se någon ursäkt för att publicera någonting som skulle bli så förödande för en god människa. Jag tycker inte att hon skulle ha skrivit den där boken alls. En sensationslysten respektlös exponering av Sven Erik men, än värre, av de helt oskyldiga.

Nå, jag tror nog fortfarande på rättan att få avgöra när man ska få dö. Kan man bestämma själv och är kapabel att begå självmord är det ju heller inget problem. Med just den biten. Att man kanske sviker någon är en annan historia.

Jag skrev en liten novell på Sourze när jag debatterade dödshjälp: ”Länk: sourze.sep" target"_blank" STYLE"color: blue">Sista resan till Die Inn”. Jag kallade slutstationen för ”Die Inn”, men i dag finns den och heter Dignitas. Den ligger i Schweiz.

På en teoretisk nivå är jag fortfarande positiv till den här möjligheten men livet har lärt mig hur svårt detta kan ställa sig i verkligheten. Ska andra kunna bestämma när jag bör dö? Kan jag manipuleras av de mina; det kanske gäller arvet? Eller kan det bli så att makten hamnar hos någon äldrevårdsbyråkrat som ser till det ekonomiska? Den tanken är skrämmande just därför att jag ser tillräckligt mycket av svensk åldringsvård för att tro på existensen av de där byråkraterna. Det är dem jag slagits med nu i sex långa år för min käres räkning.

Men den stora frågan är nog denna: Kan jag verkligen begära av de mina att de ska ta ett beslut och sedan genomföra en direkt avlivning av mig, hur sjuk jag än må vara? Hur fruktansvärt skulle det inte vara för dem?

En vuxen fosterson tog sitt liv för några år sedan. Hade jag kunnat skulle jag ha hindrat honom på alla sätt jag kan tänka mig. Men om han hade varit svårt och dödligt sjuk?

Det är först här som hunden kommer in i bilden.

En Sankt Bernhardshund, som för mig är den ultimata hundrasen, lever tyvärr inte så länge. En av tio blir just detta: Tio år. Jag har haft två som upplevt sin 10-årsdag med några dagars marginal.

Den första hette Nellie. Hon började få problem med att gå i trappor året innan, så vi byggde en ramp fodrad med mattor över yttertrappan. Det köpte henne lite tid. Men jag ville inte se hur dålig hon var: varje gång någon antydde att nu var det nog dags bad jag: ”Snälla, bara några dagar till.”

Hur kunde jag bestämma om min vän skulle leva eller dö? Så en fredagsnatt fick hon så akuta smärtor och blev så dåligt hon fick tas akut till Bagarmossens djursjukhus. Där kom de ut och avlivade henen liggande i bilen på sin egen matta. Jag mådde dåligt och ångrade bittert den där sista veckan. Jag borde ha agerat snabbare. Aldrig mera skulle jag göra så emot någon annan, varken hund eller katt.

Och min näste hund hette Barry och han blev min ögonsten. Han var en omplaceringshund med många hälsoproblem, men med rätt medicinering levde även han till den där magiska 10-årsdagen. Jag sköt upp beslutet några dagar i taget, tills han också en fredagsnatt plötsligt kvävdes i mina armar. Han hade smågnytt och småskällt nätterna innan, så jag bäddade åt mig på golvet så att jag kunde hålla om honom. Jag intalade mig att han bara var förkyld. Men så hörde jag hur han rosslade och förstod plötsligt att han hade vatten i lungorna. Ett vattendrivande medel dränerade honom på all vätska men då det var över dog han i mina armar.

Återigen: Aldrig mera.

Min nuvarande Sankt Bernhardshund Bamse har fått uppleva sin 10e födelsedag i höstas utan varken reumatism eller några ledoperationer, men i veckan snubblade han på det översta trappsteget. Och när jag gick runt med honom såg jag hur han vinglade till och hur bakbenen vek sig. Små tecken, men ändå.

Nyss skällde han ute i trädgården; han brukar alltid säga till när han vill bli insläppt. Men i kväll stod ha inte uppe vid ytterdörren utan nere på gräsmattan. Han ville ha mitt stöd uppför trappan.

Och nu sitter jag här och vet. Vet att jag måste. Men hur ska jag kunna?

Den käre är också dödssjuk men ingen kräver av mig att jag ska ta ett beslut, att nu får det vara bra. Och jag inser att detta kan man aldrig begära av en nära anhörig till en älskad människa. När det är så fruktansvärt svårt när det gäller en hund, så är ändå saken lättare än när det gäller en människa man älskar.

Jag hoppas verkligen att jag aldrig aldrig aldrig hamnar i den situationen där någon frågar mig: ”Ska vi stänga av hans respirator?”

För jag är inte i stånd att svara ja på en sådan fråga.

Av Sunny Börjesson 19 jan 2009 01:43