Existentiell mognad går inte att mäta med teorier

Med intresse läste jag Länk: sourze.se " target"_blank" STYLE"color: blue"> Henrik Frimans artikel om debattprogrammet Annas Eviga där KG Hammar, tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund samt filosofen Torbjörn Tännsjö samtalade om livet efter döden.

I programmet avhandlade deltagarna mellan raderna frågan: ”Vem av oss är mest andligt mogen?”

Friman applicerade filosofen Ken Wilbers utvecklingsperspektiv på deltagarna för att utreda vilken av deltagarna som är andligt/existentiellt utvecklade.

Men först till deras egen självförståelse. Tännsjö sa rakt ut att han föraktade Sandlund för hennes "svaghet" behov av Gud. Hon svarade med att hon förut varit ateist och resonerat precis som han, vilket införstått går att översätta till "du anser dig vara mer utvecklad än jag, men i själva verket är du en spegelbild av mitt gamla jag, innan jag mognade till den person jag är idag".

Efter detta såg både Hammar och Tännsjö ointresserade ut, de signalerade med sitt kroppsspråk att hennes argumentation inte ens var värd att kommentera, vilket de inte heller gjorde. Tännsjö uppfattade sig själv som varandes på samma nivå som Hammar då han fick för sig att hans och den före detta ärkebiskopens livsåskådning var identisk. Jag bara antar rakt av att Sandlund ansåg sig som mer utvecklad än KG enbart baserat på att det är något frikyrkokristna brukar göra.

Hammar och Tännsjö pratade mest med varandra och Sandlund blev lite av en parentes vid sidan av. Den förre ärkebiskopen lade sig inte riktigt i den outtalade tävlingen i andlig mognad, men respekterade Sandlund och blev lätt irriterad men inte föraktfull mot Tännsjö när denna anklagade honom för att inte vara kristen.

Så vem vann? Vem var mest existentiellt mogen av de tre? Friman tror sig se svaret i Wilbers utvecklingsperspektiv. Där vann KG Hammar som var maximalt utvecklad, på andra plats hamnade Tännsjö, och sist Sandlund.

Själv tror jag inte att det är så enkelt. Förutom att man egentligen inte kan sitta här på Sourze och bedöma deras utveckling utifrån en TV-show som om man vore en del av en Idol-jury, så blir det alltför förenklad att rakt av tillämpa Wilbers utvecklingsperspektiv på dessa människor. Därför bör ni inte heller ta det jag skriver här som om det vore en sanning. Man måste antagligen pröva att VARA dessa människor och uppleva deras medvetande från deras perspektiv för att vara kapabel att göra en kvalificerad bedömning vilket tyvärr är omöjligt. Även om det vore möjligt, så gör man ändå bedömningen från sitt eget begränsade perspektiv.

Sammandraget kan man säga att Friman gjorde bedömningen: Sandlund dogmatisk fundamentalist dåligt, Tännsjö rationell bättre och Hammar något slags transcendent allinkluderande, mystiskt perspektiv jättebra.

Från mitt perspektiv har Friman eventuellt skriver "eventuellt" eftersom jag egentligen inte kan ha någon faktiskt kunskap i detta missat vissa dimensioner när han applicerade Wilber.

Måste Tännsjös rationella perspektiv vara mer utvecklat än Sandlunds mer dogmatiska? Jag tror inte det. Enligt egen utsago hade hon ungefär samma perspektiv som Tännsjö innan hon kom till tro. Från hennes perspektiv har hon utvecklats, och det vore orimligt att förneka att hon antagligen i grunden utvecklats mycket positivt att komma till tro. Utgår vi från hennes perspektiv så har hon ett mer integrerat sådant än Tännsjö. Och andra sidan går människor ibland den andra vägen. Från troende till ateist. Från deras perspektiv har de också utvecklats.

Själv tror jag att man nästan alltid utvecklas när ens livsåskådning i grundas omvandlas. Tännsjö kan mycket väl bli en Sandlund om han hamnar i ett sammanhang där han får liknande omvändelseupplevelser och tolkar det i en kristen kontext. Mitt privata intryck är att Tännsjö var den bland deltagarna med det minst integrerade perspektivet. Han föraktade ett perspektiv Sandlunds som han själv potentiellt kan hamna i, samtidigt som han inte förstods KG Hammars perspektiv, antog att han likt Tännsjö själv stod i avsaknad av tro. Verkade inte uppfatta Hammars mystiska perspektiv, att det upplevbara mysteriet inte kan kläs i dogmatiska, färdiga termer.

KG Hammar gav intryck av att förstå bådas perspektiv, men jag tror inte att han upplevt Sandlunds sätt att vara kristen omvändelseupplevelse, följt av andlig hängivelse utan utgår från ett mystiskt perspektiv. Sedan vet jag inte huruvida han upplever mystiken eller om han helt enkelt försanthåller den och den etik man kan härleda ur den. Vet inte heller om Sandlunds andlighet är hängivelsebaserad, men det är det intryck jag fick av henne. Antagligen har alla tre blinda fläckar och områden där de ser saker och ting mer tydligt än de andra.

Den stora svagheten i Wilbers teori om strukturutveckling är att den enbart utifrån vad jag uppfattade från Frimans artikel utgår från personerna världsbild. Ofta är inte folks hjärta empatiska förmåga, medkänsla, vishet helt synkroniserat med deras huvud rationella världsbild. En mystiker kan i princip ha lägre självkännedom än en fundamentalist. Man kan befinna sig i en dogmatisk världsbild men ha det mest som en yta och i sitt varande rent empatiskt befinna sig i ett mer integrerat perspektiv. Alla varianter är egentligen möjliga. Tror egentligen att det bästa är att inte försöka sig på att bedöma någon annans psykologiska struktur. Om KG Hammar, Elisabeth Sandlund eller Torbjörn Tännsjö skulle läsa denna artikel, så säger mig min magkänsla: de kommer att bli irriterade.

Av Daniel Lundberg 16 dec 2008 11:44