Uppmärksamhet ska vara positiv!

Jag har tänkt berätta om en sak som jag uppskattar väldigt mycket och som jag tror att många saknar här i världen; positiv uppmärksamhet. Att någon ser mig och visar sin ärliga uppskattning för vad jag gör och för vem jag är. Någon som visar att de uppskattar mig så mycket att jag till och med kan börja uppskatta mig själv.

Jag har alltid fått höra när någon tycker att jag gör någonting fel. Jag anstränger mig inte tillräckligt bra i skolan, är inte tillräckligt bra på att hålla rent, är inte tillräckligt artig, inte tillräckligt trevlig och "positiv". Det har aldrig saknats människor som kommer och gnäller på mig när jag gjort något fel! De gånger som det inte varit någon som sagt hur fel det jag gjort är när det är så uppenbart för alla inblandade att alla visste det i alla fall och att det bara är överflödigt att säga någonting.

Så det saknas sällan negativ uppmärksamhet, det vill säga människor som gnäller på mig för att de tycker att jag har gjort någonting "fel". Men hur är det när det är någonting som jag har gjort som är bra? Hur många är det som uppmuntrande berättar hur stolta, imponerade, glada och entusiastiska de är över något som jag har åstadkommit? Visst händer det, men de gångerna kommer jag verkligen ihåg. Speciellt när det känns som om det verkligen är på riktigt och inte bara för att personen vill att jag ska tycka om honom eller henne. Uppskattning från hjärtat och inte från ett slugt och beräknande sinne.

Hur ofta får du uppskattning för det som du gör? Och hur ofta är det som det du har gjort och fått uppskattning för handlar om något som är skapat ur dig? Något som kommer ifrån det allra innersta av din själ och ligger i linje med vad du känner är ditt inre syfte? Visst kan vi få uppskattning för det som vi gör för att andra säger till oss att göra det ibland, men det blir inte samma sak. Att bli uppskattad för att ha varit duktig på att lyda är inte riktigt samma sak som att bli uppskattad för den man egentligen är eller något som är skapat utifrån ens innersta känslor och tankar. Hur kommer det sig att vi är så dåliga på att ge varandra positiv uppmärksamhet?

Vad som är lika viktigt som uppskattning om inte ännu viktigare är bara att någon tar sig tid att lyssna, förstå och ge av sin mest värdefulla resurs, sin uppmärksamhet. Vi lever i en värld där vi gratis ger vår uppmärksamhet till reklam, politisk propaganda och annat, ibland betalar vi till och med för att göra det! Men hur är det med att ge uppmärksamhet till varandra? Hur mycket uppmärksamhet ger makar varandra? Hur mycket uppmärksamhet ger vi till våra barn? Hur mycket uppmärksamhet får våra äldre? Hur många ungdomar är det inte som skär sig i armarna, prostituerar sig, misshandlar människor eller blir nazister till stor del på grund av bristen på positiv uppmärksamhet?

Av David Böhlmark 08 dec 2008 14:42