En svart Jesus

Själv tycker jag det svenska intresset för det amerikanska presidentvalet varit närmast hysteriskt och saknat både sans och balans. Och kulmen nåddes naturligtvis idag när det blev klart att Obama blir näste president. Jämförelsen med Jesus blev i samma ögonblick inte helt verklighetsfrämmande.

Alla politiker, från moderaterna till vänsterpartiet, stämmer in i hyllningskören Mona Sahlin fällde tom en liten tår och det är inte lite Obama nu skall ställa till rätta för jordens befolkning de närmaste fyra åren.

Ordna upp finanskrisen i världen, greppa klimathoten, begränsa oljeberoendet i USA och världen, avsluta kriget i Irak, bli kompis med mullorna i Iran, fixa varaktig fred mellan Israel och Palestina och få igenom en sjukvårdsförsäkring i USA, ingår bla i arbetsuppgifterna.

Det här skall alltså en person klara av, som saknar utrikespolitisk erfarenhet, och som bara politiska nördar i USA hade hört talat om, innan han sommaren 2004 höll ett bejublat tal på demokraternas konvent i Boston. Med det talet föddes presidentkandidaten Barack Obama. Han var då endast delstatssenator. Vid demokraternas konvent i Los Angeles 2000, var han så okänd att trots att han fanns på plats i stan, inte fick biljetter till arenan, när Al Gore accepterade nomineringen.

Tillåt mig tvivla på att frälsaren kan uppnå så mycket eller ens att förändringarna skulle bli så väsenskilda jämfört med om McCain vunnit. Jo, jag vet. Det sistnämnda är som att svära i kyrkan men faktum är att skillnaderna i sakpolitikiska frågor inte är så förtvivlat stora. Åtminstone inte om man blåser bort dimridåerna och all retorik.

Det finns inom, men främst utanför USA, ofta en felaktig förställning om presidentens maktbefogenheter och vad denne kan åstadkomma. Faktum är att presidenten har mindre makt än vad många tror. Trots att han är både är stats- och regeringschef. Många presidenter har fått stånga pannan blodig mot en obstinat kongress. Och det helt oavsett om majoriteten i kongressen haft samma partifärg. Det kommer även Obama att få erfara. Kongressen kommer också att vara särskilt misstänksam mot alla utrikespolitiska utspel med tanke på Obamas bristande erfarenhet.

Dessutom gäller inte den svenska vänster- högerskalan i amerikansk politik. Obama framställs här ibland närmast som någon typ av gråsosse och demokraterna som ett vänsterparti. Inget kan vara mer felaktigt. Inom demokraterna finns alla möjliga och omöjliga politiska schatteringar. Precis som det gör bland republikanerna.

Som gammal USA-vän är jag naturligtvis glad över entusiasmen för den nye presidenten och den positiva bild av USA som nu sprids över världen.

Obama har med alla önskvärd tydlighet också visat att den i Sverige förhånade amerikanska drömmen om allt är möjligt i USA fortfarande lever och dessutom kan bekräftas. Jag tror inte att någon skulle kunna bli statsminister i Sverige med så få års politisk erfarenhet. Här skall man som bekant antingen födas in i rörelsen s vilket garanterar livslång försörjning eller i späda år börja i ett ungdomsförbund. Någon karriär att tala om utanför politiken är som bekant sällsynt bland svenska toppolitiker.

Hos den svenska vänstern har det varit en truism att ingen kan bli amerikansk president utan att ha varit starkt involverad och stödd inte minst med pengar av det sk "Militärindustriella komplexet". Att en svart person, som bara för några år sedan var okänd, skulle bli amerikansk president, var det förvisso få som kunde ana. Men för den svenska vänstern var en ren omöjlighet.

Den amerikanska demokratin har trots alla sina fel och brister, återigen visat sin styrka. Men förväntningarna på den nye presidenten bör lämna de himmelska höjderna och komma ner på jorden.

Av Lars Nilsson 05 nov 2008 23:32