Så hanterar vi klimatkatastrofen

Jag hör till den växande skara som tror att klimathotet redan är en verklighet och att vi bara fått en liten lätt försmak av vad som komma skall. Min övertygelse är så pass stor att jag är övertygad om att alla en dag kommer att inse omfattningen av den stundande klimatkatstrofen.

Det ser ut som att alla människor går igenom samma stadier av insikter och reaktioner, men insikterna dröjer olika länge för olika personer och varje reaktions-fas varar olika lång tid hos olika personer. Dessa faser är knappast unika för klimathotet utan ser ut att ha upprepats vid de flesta större katastrofer av olika slag, som man på förhand kunnat ana dvs inte katastrofer som kommer plötsligt och oförberett. Med katastrofer menar jag inte bara naturkatastrofer, utan även sociala katatstrofer, ekonomiska katastrofer, etc. Låt oss se närmare på de olika faserna.

Det första som händer är att någon uppmärksammar att en katastrof kan komma att inträffa. De flesta som har ett sunt psyke låter sig inte oroas av att en enstaka eller några enstaka personer pekar på en möjlig katastrof. Men här uppstår den första fasen, som för de allra flesta människor består av en avvaktande och något förhöjd uppmärksamhet kring ämnet oavsett man är skeptisk eller inte. Samtidigt är det några som går igenom en alternativ fas där man antingen avskärmar sig helt från alla nyheter som kan bekräfta denna möjliga katastrof, alternativt tar man reflexmässigt en övertygad ställning mot att någon katastrof skulle kunna inträffa. De två sistnämnda beteenden är varken rationella eller hälsosamma, utan är i grunden mer känslomässiga irrationella reaktioner.

Vissa förblir under en lång tid i en flykt från nyheter som bekräftar en katastrof, eller förblir i ett mer aktivt förnekande. Medan hos andra så utvecklas den första fasen vidare gradvis, i samma takt som nya fakta kommer fram om katastrofen. Antingen pekar det mesta på att katastrofen var ett falskt alarm och man går då sakta tillbaka till sitt normalläge och släpper helt tanken på en möjlig katastrof, eller så framkommer alltmer övertygande fakta som styrker att katastrofen är ett faktum. Om det sistnämnda sker så hamnar vi i nästa fas av katastrofreaktionen. Denna fas består antingen av ett långsamt och gradvis accepterande av faktumet, eller en fortsatt och oftast tilltagande skepticism.

Acceptansen av katastrofen kan leda in folk i olika faser, särskilt olika former av förnekande-faser. Den kanske vanligaste fasen som sannolikt drabbar alla människor någon gång, är att vi helt enkelt inte orkar eller vill veta mer. En variant av detta betteende är en permanent uppgivenhet och man bestämmer sig för att inte bry sig längre. En alternativ fas är att vi släpper det vi just accepterat och börjar ifrågasätta allt på nytt, och förenar sig med de som ännu inte accepterat faktumet.

För de som slutar att bry sig om katastrofen eller de som argumenterar mot den, så händer inte så mycket mer förrän katastrofen antingen inträffar, inte inträffar, eller till dess att de nås av insikten om att katastrofen är ett faktum och att vi måste göra något åt det. Denna insikt kan komma dels genom en ökad mängd fakta, men även genom personliga erfarenheter som får dem att förändra sin syn. För de som däremot accepterat katastrofen så inleds en fas av många frågor. Vad ska vi göra? Kan vi göra nåt? När ska vi göra nåt?

När dessa frågor ställts på en mängd olika sätt och i olika sammanhang så når vi till sist ett stadie av handling. Trots att klimatdebatten ännu pågår hos vissa människor, så har vi ändå börjat handla och agera så smått, och jag skulle vilja påstå att det är i denna handlings-fas vi befinner oss i just nu. Däremot är vi sannolikt bara i början av den och vi vet inte om våra handlingar är tillräckliga eller om de är rätt. När man bestämt sig för att kämpa mot att en katastrof ska inträffa så är det givetvis naturligt och fruktsamt att ifrågasätta om de handlingar man bestämt sig för räcker till.

När det gäller klimathotet så beror handlandet på en relativt liten mängd människor, som besitter stor makt, antingen politisk makt eller ekonomisk makt. Detta fenomen är gemensamt även med historiska sociala och ekonomiska katastrofer. Problemet som finns här, är att de som har makten oftast är de som befinner sig på säkrast avstånd från katastrofen. Många katastrofer kommer dessutom sakta krypande fram och drabbar oftast de mest utsatta i samhället allra först. En konflikt uppstår lätt här, där politiker och ekonomiska maktpersoner anser sig motarbeta katastrofen, men får ändå starka klagomål från befolkningen. Det uppstår lätt motsättningar och en ovilja att hjälpas åt. Tyvärr ser det ut som vi är på väg åt just det hållet återigen som så många gånger förr i historien. Därför riskerar nästa fas av katastrof-hanteringen att bli väldigt mörk.

Om det vill sig väl så kommer både politiker och privata maktpersoner att lyckas styra undan katastrofen, men i många fall genom historien så står ekonomiska och maktpolitiska intressen i bjärt kontrast med folkets, och i dessa fall jordens, intressen. I de flesta fall när katastrofer uppenbarar sig så agerar både politker och andra grupper av folk, men dessvärre är det inte ovanligt att det är alltför kraftlösa insatser och ibland ser det tillomed ut att vara ett medvetet spel för gallerierna. Om detta är fallet så kommer vi inte undan katastrofen, inte någon av oss.

De flesta katastrofer är dock inte olösliga, utan går att vända tillbaka, och sannolikt gäller detta även klimatkatastrofen. Däremot kan vi av historiska erfarenheter dra slutsatsen att efterdyningarna kommer att bli våldsamma. Människor kommer att börja leta efter syndabockar, och likt franska revolutionen eller Stockholms blodbad så kommer huvuden att rulla. Det kan tyckas vara primitivt och väldigt olikt det svenska folket, men sämre tider har alltid dragit med sig våldsammare beteenden. När folk förlorat sina skördar pga torka, sina hem pga höjda vattennivåer, sina familjemedlemmar pga ökade konflikter, och krig om naturresurser rasar i alla delar av världen, så kommer folket vilja ställa de ansvariga till svars. Det kommer inte vara så svårt att hitta syndabocker heller, med tanke på att vi idag har mer kunskap än någonsin om vad som kan komma att hända oss och vad som är orsaken till det. Som en vanlig människa kan man faktiskt inte göra lika mycket åt klimathotet på samma sätt som en politiker eller industrigigant kan göra. Framförallt har politikerna det tyngsta oket på sig, eftersom de trots allt kan påverka även näringslivet. Men även alla de offentliga personer som år 2008 efter all den samlade kunskap som offentliggjorts, så finns det inga ursäkter längre att hävda att klimatkatastrofen inte kommer att ske.

Se er omkring, den är redan här.

Av Tobias Jeppsson 18 jun 2008 10:43