Lill-Babs 70 år: Grattis gumman!

Bilden: Billy Butt presenterar Lill-Babs i Amerikansk TV, September 1979

Under mina 25 år i den svenska musikbranschen har jag haft äran att jobba med några av landets största artister. Med undantag av Janne Malmsjö är det ingen artist som berört mig lika starkt som Barbro "Lill Babs" Svensson, varför jag idag på hennes 70-årsdag vill berätta en del av mina minnen från henne genom åren.

Jag träffade Barbro först i augusti 1977. Då var hon 39 år och jag var på väg att fylla 32. Det var i samband med en låt som jag hade skrivit. Jag hade liksom alla andra bara en medial bild av denna person. På den tiden var Barbros mediala bild inte lika folklig som den är i dag, utan hon var snarare dåtidens "Carola". I grund och botten var hon älskad av medierna, men hon fick också utstå en hel del trakasserier. Ibland framställdes hon som en gudinna med en gloria på huvudet och precis som Carola, blev hon ofta felciterad. Hon var onekligen hett stoff för kvällspressen, som med jämna mellanrum hittade på en hel del storys för att sälja lösnummer på hennes namn. Den låten som jag hade med mig passade inte Barbro, men jag minns en sak om henne den dagen: Hon var oerhört vänlig och hade jag inte vetat att hon var en stor artist hade jag kunnat tro att hon var grannfrun - så behaglig var hon som person. Jag trodde aldrig jag skulle träffa henne igen, men en sak ska ni veta om Barbro. Hon glömmer aldrig människor hon träffar. Hon hade inte glömt mig!

Två år senare 1979 när jag bodde i new York fick jag ett telefonsamtal ifrån Barbros dåvarande Manager Vicky van der Lancken. De var ett gäng tjejer, däribland Barbro, Karin Falck, dåvarande teve programledare Lena Marie Gårdenäs, en duktig konstnärinna som hette Mia Sandberg och några till som hade precis anlänt till New York på en tiodagars semester. De hade problem att skaffa biljetter till teatrar och musikaler på Broadway. Det fanns inga biljetter att få. Allt var utsålt. Men Barbro kom ihåg mig och hon hade hört att jag numera bodde i USA. Dessutom hade någon i Sverige sagt att man skulle ringa till mig om man behövde hjälp med någonting i just New York. Jag ska inte berätta hur jag fixade biljetterna för då kommer ni svenskfödda svenskar att höja på ögonbrynen, men Lill Babs och hennes sällskap fick gå på teater och musikaler nästan varenda kväll under deras New York besök. Samtidigt träffade jag och min dåvarande svenska flickvän Barbro rätt mycket under de dagarna. Jag var den som tog henne med till Harlem en söndagmorgon så att hon kunde få vara med vid en baptistgudstjänst. Jag minns hur Barbro blev rörd till tårar av musiken. Jag minns också hur man fick titta runt omkring sig och kolla noga innan man ledde Barbro till min bil. En sådan snygg vit kvinna såg man inte särskilt ofta i svarta Harlem.

Det roligaste minnet från de dagarna i New York var dock när jag, som hade fått nys om att dåvarande James Bond-skådisen och Sverige-vännen Roger Moore, skulle intervjuas i ett teve program där det skulle sitta publik. Programledaren Bill Boggs var nämligen en bekant till mig. Jag lyckades sälja in idén om att man skulle ha Barbro med och att man skulle intervjua henne. Det började med en intervju med Moore efter vilken Boggs frågade mig vem den vackra svenska kvinnan i publiken var. Jag berättade att hon var Sveriges populäraste artist, större än ABBA på hemmaplan, att The Beatles hade varit förband till henne på 60-talet, och att hon var lika populär som Drottning Silvia! Då vände kameran till Barbro som blev intervjuad. Hon berättade hur mycket hon uppskattade Roger Moore som skådis, till vilket Moore låg tacksamt. Vid slutet av intervjun frågade Bill Boggs Barbro om det var någonting hon skulle vilja säga till Roger Moore innan programmet tog slut? Så här svarade Barbro med ett skratt: "Not in public!" Inte offentligt!

Fyra år senare flyttade jag till Sverige. Barbro och jag hade nu lärt känna varandra. 1984 spelade jag in en mycket uppmärksammad disko-LP med henne. På ett spår sjöng hennes dotter den 15 åriga Kristin Kaspersen en låt. Det var samma år som Ertha Kitt hade haft framgångar med diskodängaren "Where is my man" som jag fick idén att göra allas vår Lill Babs till en svensk diskodrottning. Saken blev ingen höjdaresuccé, men fick enorm uppmärksamhet i media. Jag minns en dag i studion medan vi höll på spela in plattan hur jag blev sur för att Barbro hade försvunnit efter en fikapaus. Där stod alla musiker, tekniker och jag, som producent, i en studio som kostade 500kr/timmen att hyra det var dyrt på den tiden, men artisten Lill Babs var spårlöst försvunnen. Någon sa att de trodde de hade sett henne gå ut för att köpa en tidning. Vi letade överallt förutom på ett ställe, nämligen i köket! Där stod Barbro Lill Babs, Sveriges folkkäraste artist och städade och diskade alla tallrikar och koppar!
"Jösses Barbro, vad håller du på med?", frågade jag lite halvt irriterad. "Vi står och väntar på dig i studion"
"Ingalunda gosse lille", svarade hon "inte kan man lämna köket så här efter en fika!"
Detta beskriver Barbro Svensson i en nötskal.

Ett minne som kanske inte är så smickrande för mig var när jag var i Helsingfors och Barbro räddade mig från att göra bort mig. Det var också första och enda gången jag har blivit riktigt full, eller rättare sagt "aspackad", under mina år i Norden. Barbro skulle uppträda på en krog där gästerna satt och åt och drack. Jag hade rest ifrån Stockholm och inte ätit. Som en dum idiot tog jag emot en whiskey som någon bjöd mig på. Jag dricker aldrig sprit, men nu av någon konstig anledning drack jag flera whiskeys och blev så inih-vete packad att Barbro fick hjälpa mig fram till hissen och upp till mitt rum där hon tog av mig skorna och kavajen och såg till att jag lade mig innan hon återgick till sin krogshow nere i restaurangen. Gissa vad folk blev nyfikna när de såg Lill Babs som höll i en mörkhyade invandrare som hon höll på ta upp i hissen? Tur för oss båda att varken Expressen eller Aftonbladet fanns på plats annars hade skriverierna blivit stora. Och det blev skriverierna när jag Julen 1987 fick för mig att åka hem till Barbro och med dottern Kristin Kaspersen som Lucia och en kör av tärnor väcka henne och dåvarande sambon resebyrådirektören Rolf Friberg. Det blev många minnen och mycket skriverier må ni tro!

Men det finns ett minne som jag har, som Barbro inte vet om. Nämligen när jag var på väg till Hamburger Börs för hennes 50-årskalas för exakt tjugo år sedan i dag. Det ösregnade och jag hade satt på mig galoscher ovanpå mina fina blanka smokingskor. När jag parkerade bilen hade jag svårt för att få av galoscherna från skorna. Jag höll på slita och slita men fanskapet gick inte att få av. De hade fastnat och festen skulle snart börja. Plötsligt kom min dåvarande fru på att jag hade gympadojor där bak i bilens bagagelucka. Hon menade att jag åtminstone kunde sätta på mig dem tills jag kom in i garderoben och där kunde jag få loss mina skor. Men när jag i garderoben försökte slita bort skorna från galoscherna gick en sko sönder, så jag firade Barbros 50-års kalas iförd smoking och gympadojor!

Till sist vill jag säga till dig Barbro om du läser det här: Du är onekligen en av de finaste svenskfödda svenskor jag någonsin träffat. Jag har uppskattat dig i många år, men det du gjorde som jag uppskattade mest av allt var hur du, när jag blev anklagad för brott, stöttade mig genom att gå ut i kvällspressen och tala om för svenska folket att du ifrågasatte den fällande domen mot mig. Det glömmer jag aldrig så länge jag lever.

Må så gott och Grattis gumman på 70-års dagen!

Har ni läsare några minnen om Lill Babs? Vill Ni gratta henne på 70-årsdagen? Skriv gärna i kommentarsforumet. Jag kommer att se till att Barbro får alla hälsningarna.

Av William Butt 09 mar 2008 14:49