Film: "30 days of night" - Utrota varenda jävel

Betyg: G
Titel: 30 days of night
Genre: Skräckfilm
Regi: David Slade
Medverkande: Josh Hatnett, Melissa George, Ben Foster m fl
Speltid: 1 tim 53 min
Premiär: 1 februari

Skräckfilmerna greppar repertoaren. Från moderna vampyrer, som i "30 days of night", till jättelika monster kommer att ta upp kampen mot mänskligheten på bioduken framöver. Men blir vi egentligen rädda och varför kommer de här filmerna just nu?

I höstas kom Robert Rodriguez skräckis "Planet terror", där smittbärande mördarmaskiner drev in över en stad likt en zombiliknande massa och dödade allt levande som kom i dess väg. Då kändes det som att Rodriguez halvt på skämt, halvt med en blinkning åt kultiga 70-tals rullar försökte blåsa liv i en genre, som tillhörde det förflutna och bredda en smal nördig filmtyp för särskilda fantaster. I efterhand visar det sig att hans film var en vink om det som under våren 2008 förvandlas till en ny hype för skräckfilmen. Nästa vecka har skräcködleterrorn "Cloverfield" premiär på svenska biografer. I USA slog den kassarekord under januari, då den spelat in 270 miljoner kronor och har därmed placerat sig bland de tio bästa premiärerna genom tiderna.

Återstår att se om den svenska publiken kommer att reagera på ett liknande sätt på vampyr-, och monsterfilmerna, men som tematisk uppvärmning duger "30 days of night" gott. I april får Sverige sin egen skräckis i vampyrrullen "Låt den rätte komma in", som bygger på den populära romanen från 2004 med samma namn av John Ajvide Lindqvist.

"30 days of night" tar sin utgångspunkt i tre serieböcker med samma namn av Steve Niles och Ben Templesmith. Vampyrerna är näst intill människolika, men de är inte som vi. De livnär sig nämligen på människor. De här vampyrerna är, enligt upphovsmakarna av ett modernt slag - ätande maskiner - och inte som de gotiskt romantiska Draculatyperna vi vant oss vid på film.
Men de hör fortfarande natten till, för så fort ljuset återvänder måste de dra sig tillbaka för att inte bli till stoff av solens brännande kraft. Därför har det här vampyrgänget riktat in sig på den isolerade staden Barrow i Alaska, som befinner sig i totalt mörker 30 dagar om året. Så fort solen gått ner börjar det hända märkliga saker i stan och sakta smyger sig vampyrerna allt närmare. Ju längre de håller sig i bakgrunden, dvs så länge man slipper se dem, trappas spänningen upp. Men så fort de ger sig till känna och visar sina bloddrypande nyllen förvandlas oron inför det invaderande främmande till en genant maskerad med horrortema. Det som skulle kunnat bli en helvetiskt skrämmande film om det okända förlorar i magi så fort vi ser de gamla blodsugargreppen, de långa naglarna och de svarta spetsiga tänderna reproducerade ännu en gång. Det är ett manér som för mycket länge sen slutat att skrämmas. Däremot undrar jag varför dessa filmer om attacker från det okända utifrån kommer just nu: Talar de till en outtalad rädsla inför det oväntade, som kanske framför allt amerikanarna bär på sen terrorattentaten 11 september?

För övrigt har storyn amerikanarnas älsklingplot; en riktig western i arktisk polarmiljö där sheriff Eben - stenhårt men utan auktoritära drag spelad av Josh Hartnett - är den tuffaste killen i stan, som till slut är den som ensam räddar staden från undergång och total utplåning. Eben offrar sig för sitt folk, familjen och kärleken, som en slags outtalad överenskommelse, mellan filmskaparen och biopubliken. Tillsammans med sin flickvän Stella - tufft och självmedvetet gestaltad av Melissa George - som i början är på väg att lämna Eben, återerövrar han kärleken och besegrar fienden. Allt det där förstår man redan från början, men det gör inget. Däremot är det synd att filmskaparna inte följde sin idé och gjorde monstren till människor fullt ut, då hade den här filmen blivit den moderna skräckis den ger sig ut för att vara. I stället fastnar den i det gamla skräckkabinettet där varenda barnrumpa känner sig tryggt hemmastadd nu förtiden.

Av Monika Wehlin 31 jan 2008 12:29