Jo, jag tackar jag

Det är nog ingen överdrift att påstå att den absoluta majoriteten var ytterst negativa till artikeln. Aldrig tidigare har jag väl fått så dåligt betyg av Sourze läsare? Men sådana är reglerna. Den som sig i leken ger..

Frågetecknen tycks dock ha hopat sig i ett berg. Är jag en kappvändare som inte kan stå för mina åsikter? Har jag bytt fot i fråga om jämställdheten? Har jag blivit feminist? Jag känner mig skyldig att räta ut ett par frågetecken. Därför vill jag utnyttja detta utrymme till att förklara min ståndpunkt.

Jag tror inte att en kappvändare skulle ansluta sig till ideologier som har sin framtid bakom sig. 2004 var feminismen “the shit". Politiker, samhällsdebattörer, media, kommun, landsting och stat - alla skulle med på tåget. Feminismen var het. Var man en forskare som ville lansera en ny teori om könsmaktsordningen så stod anslagsgivarna på kö. Regeringen drev vansinnesprojekt för att tvinga mammor att lämna sina barn, universiteten lanserade nya kvoteringar och företagen hotades med vite om de inte lät kön gå före kompetens. Det skulle till mod för att företräda en åsikt som inte följde den officiellt korrekta sanningen. Men det fanns även modiga själar som inte brydde sig om prestigeförlust eller utfrysning. Susanna Popova var en av dessa få personer som vågade säga att kejsaren förlåt “kejsarinnan" var naken.

Idag, fyra år senare, är feminismen närapå bortglömd. Den är lika het som gårdagens potatis. Klimathotet är det nya svarta. Alla tyckare har glömt att de ville tvinga småpojkar att bära rosa klänningar och leka med Barbiedockor. Nu kämpar de istället för att övertrumfa varandra i försök att stoppa bilåkning och konsumtionssamhälle. Var Patriarkatet ärkefienden år 2004 så är plastpåsen 2008 års monster under sängen. Världen drunknar och panik måste bryta ut. Annars säljs inte lösnummer om klimathot och söta isbjörnar. Stadsjeepen är diligensen till Helvetet. Liksom år 2004 höjer dock vår kära Susanna Popova åter ett skeptiskt ögonbryn och påminner oss om masshysterins vådlighet.

Så, skulle en kappvändare jaga efter det tåg som redan har åkt? Nej, knappast. Feminismen känns idag lika aktuell som Anselms gudsbevis. En kappvändare skulle ha en Al Goreposter på toalettväggen och skuldbelägga sin mormor för att hon inte tankade E85 i rullatorn.

Anledningen till att feminismen är död kan härledas till ett flertal faktorer. En av dem är arbetsmarknadspolitiken. Inte vill väl någon egentligen att någon annan skall få klättra före i karriärsstegen bara för att denne har rätt kön? Nej knappast. Men det vill feminismen. Det finns ett mycket mer jämlikt sätt att avgöra vem som är rätt man/kvinna på rätt arbetsplats. Det kallas “meritokrati". En annan faktor som har lett till feminismens misslyckande heter familjepolitiken. Att tvinga föräldrar att leva korrekt enligt idealiserande normer hämtade ur samhällsteorier baserade på principen om att det inte finns några som helst biologiska skillnader mellan män och kvinnor kan inte betecknas som mindre än rent vansinne. Detta plus ett antal mentalt rubbade utspel från personer av bägge kön som kallade sig feminister blev spiken i kistan för den en gång så rätta ideologin. Personer som Maria-Pia Boëthius, Irene von Wachenfeldt och Margareta Winberg sköt själva feminismen i sank.

Det finns dock ett vackert ord för de som eftersträvar alla människors frihet under lika villkor. Det heter “humanism". Humanismen utesluter ingen, inte ens männen.

Hur kunde jag då vara en sådan Brutus-Judas-Qvisling och försvara “Bara bröst"-rörelsen? Denna företrädare för den förhatliga feminismen? Det är enkelt: Jag tycker att de har rätt i den här frågan. Det räcker gott så. Jag har därmed vare sig anslutit mig till feminismen eller tagit avstånd från mina tidigare ståndpunkter.

Så, har jag då bytt fot och ändrat skepnad? Både ja och nej. Jag har ändrat fokus en smula sedan 2004. Det borde alla göra med jämna mellanrum. Annars blir man lätt enögd. 2004 arbetade jag på en arbetsplats där 90 av personalstyrkan 100 av cheferna var kvinnor. Jag insåg att allt snack om att kvinnor “är bättre chefer", “mer demokratiska" och har “lättare att samarbeta" än män var rent nonsens. Det var ju djungelns lag som gällde där. Det gav bränsle åt mitt raseri mot feminismen i alla dess former. Idag arbetar jag på en arbetsplats där 100 av personalen är män. Inte är det bättre nu än då. Att dagarna i ända tvingas lyssna på generaliserande kommentarer om kvinnor, baserade på grovt tillyxade stenåldersteorier om “horor" och “madonnor", skulle nog få själve John Wayne att klättra upp ur sin grav och ansöka om medlemskap i FI!

Nej, kvinnor är inte ett dugg bättre än män. Män är inte heller ett dugg bättre än kvinnor. Feminismen är i mina ögon en särskiljande och diskriminerande ideologi som riktar sig mot män. Att människor skall ha samma friheter och skyldigheter oberoende av kön, ras eller klass är däremot ett kategoriskt imperativ som varje vettig människa borde skriva under på. Även i en ynklig fråga som rätten att få vara topless på badhuset.

Av Martin Ekdahl 28 jan 2008 18:40