Maoismen i Sverige

Idag är det svårt att hitta personer som med stolthet i rösten medger att man haft en glödande tro på maoismen. Med rätta skäms man för att ha betett sig som en idiot. Nu när facit finns.

Undantag finns förvisso. Den inom breda vänstergrupper, fortfarande hyllade gurun Jan Myrdal, tillhör förstås de oförbätterligas skara. Hans skäms varken för sitt knäböjande inför maoismen eller för strängt taget alla typer av kommunistdiktaturer, inkl Albaniens variant, ledd av folkets store herde och välgörare, Enver Hoxha.

Författaren Henning Mankell, känd också som en de sista försvararna av diktator Mugabes regim i Zimbabwe, är även han, en fd testuggande maoist, som varken anser sig haft fel eller tappat tron. "Jag har aldrig gjort avbön för något och har heller aldrig förstått dem som plötsligt bara glömmer vad de stått för " samt "Nu är jag ännu mer övertygad än jag var då om att vi hade rätt; under ännu fler år av mitt liv har sett att det stämmer", är nutida uttalande från Mankell.

Men som sagt, de som fortfarande är stolta och starka i anden är få. Däremot finns det gott om folk tidigare benhårt hyllande "proletariatets diktatur", som nu överskylande säger att "vi ville ändå väl" och att "de kommunistiska idealen tyvärr förvanskades" samt att det där med diktatur, när allt kommer omkring, nog egentligen mest betydde medbestämmande på jobbet. Den här typen av undanflykter har gamla maoister gemensamt med alla möjliga sorters fd kommunistkramare.

Ett typiskt sånt uttalade står att finna i tidningen Flamman, där man inför vänsterpartiets 90 årsjubileum i december 2007, intervjuat partiets grand old man, CH Hermansson. Han fördömer visserligen Josef Stalin men är snabb att påpeka att "Stalins brutala maktutövning hade ingenting med kommunism att göra". Någon upplysning om vilken kommunistisk regim och det har funnits åtskilliga som haft med "kommunism" att göra, avstår dock Hermansson försiktigtvis att ange.

Professorn och sinologen Torbjörn Lodén är ett positivt undantag bland forna maoister. Han skriver om sina erfarenheter i Svd 20/1 2008. Han började läsa kinesiska 1968 och ville snarast möjligt komma till Kina. Men studentutbytet låg nere till följd av kulturrevolutionen så han fick nöja sig med Hongkong. De sociala orättvisorna där fick honom att tro att revolutionen stod för dörren.

Han skriver: "Jag såg inte att den ekonomiska dynamiken medförde att de allra flesta ändå fick det bättre". Det här med ekonomisk dynamik är något som även dagens vänster har svårt att förstå. Istället tenderar man att se ekonomin som ett statiskt nollsummespel. Om en grupp skall få det bättre i samhället måste en annan grupp få det sämre, har alltid varit en omhuldad tes. Tanken att alla kan få det bättre är inget som brukar tagga vänstern.

Lodén arbetade 1973-1976 på svenska ambassaden i Peking varvid han började se "klyftan mellan orden och verkligheten, hur de vackra orden dolde likriktning och förtryck". Trots det fortsatte han att klamra sig fast vid tron, att man var i färd med att utjämna de sociala klyftorna och skapa ett mer jämlikt samhälle. För övrigt var Lodéns placering i Peking säkert ingen tillfällighet. Flera fd socialdemokratiska statsråd har skrivit om hur infekterat UD var av maoismens irrläror.

Men när Lodén började svikta i tron träffade han gång på gång begeistrade svenskar på besök som prisade lugnet, frånvaron av prylar och till och med luften i Peking. Invändningar från Lodén och hans fru om att kanske ändå inte allt var så fantastiskt bra, möttes, som han skriver "med misstänksamma blickar: förstod vi inte hur fint det egentligen var i Kina?".

Maoismen fick i förhållande till det låga medlemsantalet oproportionerligt stort genomslag i det svenska samhället. Det berodde på att anhängarna sällan var några entusiastiska och förvirrande revolutionära tonåringar utan ofta istället universitetsutbildade vuxna med en verbal begåvning och tillgång till media. I leden vimlade det av etablerade eller blivande journalister, skådespelare och allehanda personer tillhörande det tongivande kulturetablissemanget, även om långt ifrån alla var organiserade medlemmar.

Robert Aschberg, Thomas Kanger, Carl Hamilton, Thorbjörn Larsson, Peder Kadhammar, Sigfrid Ennart, Göran Rosenberg, Gunnar Ohrlander, Jörgen Widsell, och Peppe Engberg var några av alla kända journalister som anslöt sig till kampen för införandet av proletariatets diktatur och som ivrigt viftade med Maos lilla röda katekes.

Marita Ulvskog, Inger Olsson, Sture Ring och Christer Romilson, vilka sedermera gjorde politiska och/eller fackliga karriärer var med i diverse föreningar starkt influerade av Maos tankar.

Skådespelare som Tomas Bolme, författare som Sven Lindqvist, Tore Zetterholm och den numera i Texas boende Lars Gustafsson, tillhörde också de våldsamt entusiastiska.

Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör Olof Lagercrantz blev efter en resa i Maos Kina helt förtrollad av regimen. Antalet svansviftande artiklar på DN:s kultur och debattsidor ökade därefter markant och Lagercrantz myntade begreppet "antikommunismen - denna träsklära". Chefredaktören själv, anammade tom det dåvarande kinesiska herrmodet, i sin iver att identifiera sig med det nyfunna lyckoriket. Lagercrantz betydelse för spridandet av maoismens tankegröt bland dåtidens intellektuella kan inte nog överskattas.

Men inte bara DN greps av Maos storhet. Även andra tidningar, såväl borgerliga som socialdemokratiska stämde in i hyllningskören på olika sätt. Inte minst på nyhetsplats var entusiastiska reportage från det härliga lantlivet i Kina vanligt förekommande.

Maoismen segertåg i Sverige under några år i saknar motstycke i svensk nutidshistoria. Kritiska röster var som bortblåsta inför det omvälvande och goda som sades pågå i Kina. Det är ett varnande exempel på vilket genomslag galna idéer kan få när dess företrädare har tillgång till tongivande medier och tidsandan är den rätta.

Men i och med Maos död 1976 lämnade råttorna skeppet snabbare än man kunde säga Kina och förnekelsen och undanflykternas tid inleddes. Kvar på skeppet stod endast Jan Myrdal och Henning Mankell. Och dessa herrar står ännu kvar.

Av Lars Nilsson 24 jan 2008 12:16