Vad en mjälte kan ställa till med 3

Del 1
Del 2

Det var min lycka att här på Beckomberga fanns kunniga medicinläkaren Sigyn Almgren. Utan hennes envishet och kunskap hade jag kanske gått kvar på Beckis än idag. Doktor Almgren samlade ihop mina utspridda journaler och var den som bestämde att mjälten skulle opereras bort. Hon hade märkt min smärta från mjälten när jag en dag skulle lägga mig på undersökningsbordet. Läkaren som opererade bort min mjälte hette Stööp och hade bl.a. jobbat tillsammans med professor Crafoord på Karolinska sjukhuset. Här fanns även en duktig lungspecialist vid namn M. Xaba-Mokoena.

Var mycket dålig efter operationen och läkarna var nära att remittera mig till Karolinska Sjukhuset. En lunginflammation och nedsatt immunförsvar gjorde att jag fick penicillin och kortison. Var en besvärlig patient som inte svalde tabletter hur som helst. En gång fick jag för mig att sköterskan hade tagit min nyckelknippa, och jag tvingade henne att lämna ifrån sig sina nycklar.

I sängen hade jag en mardrömssida höger sida, en goda drömmars sida vänster och slutligen ett ångestladdat dödsläge ryggläge. I goda drömmars läge kunde jag på dagarna titta ut genom fönstret och uppleva sommargrönskan och på kvällarna åkte det ned en bioduk och sedan visades sköna musikaliska filmer. Mardrömssidan däremot gav mörka drömmar om död och konstiga rymdfärder, tvärs genom vår planet och rymd. Ryggläget var kortvarigt men mycket obehaglig och ångestframkallande.

Men så kom dagen då solen åter skulle gå upp. Min hustru var på besök, satt på sängkanten och sa: "Lars-Erik! Lyssna nu! Vet du inte vad du har för sjukdom? Du har en bindvävssjukdom som heter SLE Systemisk Lupus Erythematosus och det är därför du har opererat bort mjälten". Själv levde jag i tron att genomgått ett hjärtbyte med min hustru.

Det här blev början till uppvaknandet ur min psykos.
Personalen och min hustru gjorde allt för att jag snabbt skulle bli frisk och komma åter till ett normalt liv. Varje dag frågade personalen vilka som var på ett fotografiet som stod på sängbordet. Jag titta länge och i början sa jag bara: "Det verkar vara någon från japan". Tillslut kände jag igen min egen hustru och dotter.

Sjukgymnasten var en jättegullig tjej som körde hårt med min träning, bl.a. spela vi badminton i sjukhusets fina sport- och simhall . Efter en tid fick jag tillstånd att gå i trapporna motionera utanför avdelningens stängda dörrar. Efter operationen var sjukgymnastik enda terapi jag fick. Beckomberga hade annars mycket bra terapiavdelningar. En stor bildverkstad där man kunde teckna och måla samt även jobba med keramik, vävstolar och mycket annat.

Det var skönt att åter få känna sig fri och kunna orientera i tillvaron och själv kunna gå till kiosken och handla. Med allt friskare ögon upplevde jag hur gamla och sjuka blev bemötta inom avdelningen.

Där fanns en vårdare som jag kallade för Gagarin, troligen för att många av mina drömmar handlade om rymdfärder. Varje morgon kom han i gummistövlar likt en militär för att sköta tvätt av de gamla. Hela morgontvätten påminde mycket om en biltvätt. In med rullstolen och av med nattskjortorna och sedan spolades kropp och underrede, effektivt och snabbt. För mig som låg i rummet och lyssna lät det inte trevligt med de många och ofta höga hårda kommandoord som Gagarin omgav sig med.

Men där fanns även många trevliga, en sköterska berätta att hon i smyg hade tagit bort den otäcka plasten från min madrass och även bytt ut lakan till en bättre tjockare kvalité. En annan sköterska var snäll och hjälpte en kvinna som ramlat, men hon fick sluta på avdelningen, pratade för mycket med patienten och det hade man inte tid med 1977.

En senil gammal dam satt varje dag ensam i rullstolen och med en sorgsen blick titta hon på ett glas fylld med röd saft. Jag började dansa lite framför henne, ville pigga upp henne, då log hon åt mig. Ju piggare jag blev desto mer kunde jag hjälpa till. En äldre man skulle ena gången röka och andra gången andas syrgas för att lungorna var slut cancer så jag drog honom i rullstolen från det ena rummet till det andra. Men det mesta kunde jag inte annat än iakttaga. En helt naken man låg i sängen och skrek av cancersmärtor. Måste vara hopplöst och tungt att jobba på dessa avdelningar, men förvisso fanns det även en värme och förtröstan. Ja det känns konstigt att redan ha varit på besök inom långvården.

Efteråt har mina tankar ofta gått till dem som arbetar inom vården och skulle önska att vi värdesatte vårdpersonalens arbete bättre genom högre löner och bättre arbetsvillkor.

Nattpersonalen hade emellertid hittat ett sätt att värdera upp sig själva några gram, detta kom även mig till godo, nu när jag börja bli frisk och åter en snäll patient. Av kortison blir man hungring, sugen på mat, fast timmen var sen. Såg det lyste uti köket, tassa dit i strumplästen, vad fick jag se, om inte en liten fest på enkelt vis. Framdukat var resterna från dagens måltider, det var bara att snällt bocka och jag var en i gänget. Tack för goda nattmackor!

En dag i oktober när gångvägarna började fyllas av gula höstlöv kom min arbetsgivare på besök. Tack Sven, för att du vågade hit och hälsa på mig. Vi gick där i gruset på frihetens väg och prata framtidsplaner.

Till sist vad en manlig vårdare sa till mig när jag började känna skam och skuld för alla mina tokigheter: " Du kan ta det som en vanlig förkylning, alla blir vi väl förkylda någon gång.". Tack för dessa små kloka tänkvärda ord.

Blev utskriven och hemma vänta min hustru och dotter som hade lärt sig gå sina första egna steg i livet. Vi sålde både sommarstuga och lägenhet samt flytta till en radhusidyll i Barkarby. Och livet återgick till en vardag.

Efterord
Tack alla som läst min berättelse. Den är nedskriven ur minnet 1992, innan stängningen av våra mentalsjukhus började 1995. Mjälten ställde till det för mig under ett antal ungdomsår, men min grundsjukdom heter SLE. Det bedrivs idag en stor forskning kring de autoimmuna sjukdomarna bl.a. hur SLE 80-90 kvinnor patienter uppvisar en ökad risk för bl.a. blodpropp åderförkalkning.

Beckomberga Sjukhusbyggnader är idag omsvärmat av nya bostäder men ännu har våra myndigheter inte riktigt klart för sig vad de vackra byggnaderna och parken kan användas till. De stora fastighetsbolagen bl.a. NCC och Veidekke vill åt den attraktiva marken för att bygga bostäder som ger hög marknadsavkastning. Beckomberga -den nya idyllen i Bromma, som man idag säger i reklamen.

Märkligt är att byggnaden som 1977 innehöll "Medicinskt Centrum" nu åter har kommit igång som sjukhus under det statusklingande namnet "Bromma Sjukhus". Hela Stockholm västerorts geriatrik äldrevård genomförs för övrigt av Stockholms Sjukhem på uppdrag av Landstinget. Stockholms Sjukhem drivs av en ideell stiftelse hoppas de har bra revisorer där Bromma Sjukhus nu ingår. I reklamen ler alla lyckligt och alla patienter kunder verkar få besök. Jag undrar vem som idag gör urvalet av patienter, vem vinner och vilka försvinner. Nya chefsläkaren säger att det är jättespännande nu när vi "kunder" själva ska får välja.

Mitt sjukintyg har jag kvar från 1977 litet papper i A5 format. I dag skrivs intyg på två stora A4 sidor och benämns byråkratiskt som " Medicinskt Underlag - för bedömning av rätt till sjukpenning och eventuellt behov av rehabilitering". Läkaren Mokoena, namnet återfinns på intyget, är idag verksam som professor i Sydafrika info från Internet. Hon var för övrigt den första mörkhyade som jag mött inom svenska sjukvården, en strålande personlighet.

Läkarna måste idag ägna mycket tid till att fylla i blanketter och byråkratin är troligen värre än den var i forna öststaterna. Försäkringskassans köpta förtroende läkare har mindre förtroende för läkarna ute i vården, de ser bara kostnaderna. Byråkratiskt sammansatt läkaregrupp har även bestämt att sjuk ska bli frisk på två månader efter en stroke eller gå direkt till jobbet efter en blindtarmsoperation. Ren dårskap skulle jag vilja säga, i Sverige får vi inte vara sjuka. God vårdkvalitet blir allt mer en fråga mellan fattig utslängd utan sjukhus och rik inlagd på privatsjukhus. Kanske kommer åter tiden då obemedlade får gå till " kloka gubbar o gummor".

Vart tog då alla psykiskt sjuka vägen efter reformen 1995 reform förbättring? Svaret på det kanske någon professor kan svara på. År 1977 var det i alla fall sällsynt med tiggare och uteliggare i Stockholm. Nu för tiden möter jag dem tyvärr var gång jag åker in till city.
På Maranatas Pilgrimshotell i f.d. Bällsta skola, har bl.a. Sundbybergs kommun till hög kostnad betalt för boende av psykiskt sjuka, men då ingår förstås friska böner och tungomålstal. Tror även Christer Pettersson bodde där ett tag. Många sjuka från Stockholms län finns idag inlagda på psykiatriska kliniker i andra delar av landet, kanske 40-50 mil bort och besöken från anhöriga och bekanta blir inte många. Till detta kommer ett ökat antal ensamboende som har hemvård.

Mitt förslag vore att bygga om Beckombergas vackra sjukhusbyggnaderna till hyreslägenheter för äldre och andra med olika handikapp, då kanske vi kan uppnå något av den positiva mångfald som alla politiker pratar om. Ett blandat boende i idyllen.

Till sist: Vi måste mera bry oss om varandra. Inte glömma eller gömma långt borta, vi måste ställa krav att gamla, sjuka och handikappade får vara oss nära. Våra institutioner, oavsett ägarförhållanden måste leva upp till alla vackra fraser. Bort med de orimliga avkastningskrav inom vården, bort med minutdebiteringstänkande, fram för ökad humanitet, godhet och en bättre vårdetik helt enkelt. Till en god vårdetik hör bl.a. en bra personalpolitik med tillräckligt antal fast anställda. Vi ska inte som patient ej heller som skolelev dagligen behöva möta för oss nya ansikten. Och militära Gagarin-typer kan vi lämna i den röda himlen.

Av Lars-Erik Larsson 14 jan 2008 15:39