Hittekatten

Knut var kanske bara ett par månader när vi hörde honom jama bakom ett obebott hus. De som bott där hade flyttat för cirka en vecka sen och det var kallt ute, -15 grader.

Och barn är ju barn, ville se vad det var som lät. Gabriella kom tillbaka med ett svart och vitt litet knyte i famnen, som var blött och genomfruset. Hon berättade att katten fanns i en gammal kartong, med en skål stelfruset vatten och inget mera.

Jag såg genast att det var illa ställt med kattungen, men för barnens skull lovade jag att göra ett försök.

Vi tog in den lille kattpojken till värmen framför brasan i vardagsrummet, och jag masserade honom torr med en mjuk handduk och undersökte den noga. Den var så full av konstiga knutor, säkerligen från kylan. Det rann rödaktig vätska från ögon och nos.

Katten hade en bedjande blick och försökte sig på att spinna, men den låg alldeles stilla. Jag ville förbereda Gabriella och Rebecca på att katten snart skulle dö, så jag sa att vi skulle nöddöpa den och göra det så bra för honom som möjligt hans sista tid. Han fick namnet Knut.

Gabriella värmde mjölk i en skål och förvånande nog fick vi i honom lite grann. Sen var det dags att gå och lägga sig.
Jag gjorde en bädd att ha bredvid min säng så jag skulle kunna hålla ett litet öga på Knut. Men Knut ville annat, oroligt jamande och med ett litet försök att ta sig ur den lilla lådan. Jag lyfte försiktigt upp honom och la honom hos mig, under täcket.

Den lilla kattkroppen var så kall och jag tänkte försöka ge honom av min värme. Han somnade på min arm nästan genast och jag somnade av det lilla spinnande knytet.

Nästa morgon, när jag vaknade, var jag helsäker på att hitta Knut död i min säng, men jag fick en glad överraskning. En ganska pigg Knut satt i fotändan och slickade spinnande på min stortå. När han såg att jag vaknat kom han genast upp i min famn och var så kelig och go. Jag steg upp med honom i famnen och gick in till Gabriella som sov och såg att Rebecca hade lagt sig i storasysters säng på natten, nåt hon brukade göra när hon drömt otäckt.

Jag satte ner Knut på flickorna i sängen. Rebecca vaknade med ett stort leende av en liten mager Knut som kravlade runt i hennes ansikte. Gabriella vaknade av Rebeccas fniss och hon blev lika glad.

Jag skickade iväg Gabriella till affären för att köpa kattmat och kattgrus, och det gjorde hon så gärna.

Knut växte och vi skaffade honom en kompis, Skrållan, en liten hona som egentligen skulle avlivas. Hon var sköldpaddsmaskad och såg ut som en liten tvättbjörn i ansiktet. De trivdes ihop direkt, men deras öde slutade väldigt olyckligt efter några år.

Katterna var utekatter och en dag kom Skrållan hem och dog mitt på köksgolvet. Vi tror att nån lagt ut gift för det var flera katter i grannskapet som dog den våren. Några månader senare, på hösten, försvann Knut. Inga spår efter honom och vi letade och letade. Satte upp foto och skrev lappar, men ingen tur.

Vi bodde kvar där 2 år till, men ingen Knut kom tillbaka.
Vi vet fortfarande inte vad som hände honom. Bil eller räv, kanske råttgift...

©Susanne Strömstedt

Av Susanne Strömstedt 14 jan 2008 15:22