Hur Sverige blev rikt

Johan Staël von Holstein gör ett i stort sett omotiverat angrepp på socialdemokratin. Jag gillar dock att han tar ut svängarna och säger vad han innerst inne tänker. Jag gör samma men åt det andra hållet för socialdemokrati och kommunism men då får jag ofta lägga in dem på min blogg för Sourze vill inte publicera dem.

Göran Persson yttrade en gång att han hade upplevt klassamhället och han hatade det. Han hatade det dock inte mer än att han nu är både godsägare och konsult och har därmed en fot i den gamla kapitalismen och en annan i den nya varianten.

Jag upplevde det gamla klassamhället in på bara skinnet och ändå var vi lyckligt lottade som producerade vår egen mat så vi behövde inte svälta som nog arbetarna i samhällena kunde råka ut för. Vi odlade råg, vete, havre, korn och potatis. Av rågmjölet bakade mor brödkakor ungefär tio varje gång hon bakade och det i en vedspis som gjorde det mycket svårare att baka. Vetebröd kunde man få på söndagarna till kaffet. Potatis åt man nästan varje dag. Det var bukafylla som gjorde att man inte var hungrig på dagen. I skolan kunde man dock bli hungrig om man inte hade ätit tillräckligt med gröt och smörgåsar på morgonen. I skolan åt man bara medhavda smörgåsar. Klockan tre efter det att man kommit hem från skolan fick man den första lagade måltiden. Sedan skulle man byta kläder och börja arbeta för på den tiden arbetade också barnen. Det glömmer man bort när man förfasar sig över att barn arbetar i de fattiga länderna. På den tiden hade man en helt annan syn på barnarbete. Då ansågs det som bra att man lärde sig arbeta tidigt och med tiden bli en bra arbetare för något annat tänkte man sig inte att arbetarbarnen kunde bli. I affären handlade man bara havregryn, socker, salt och kryddor. Resten odlade vi själva. Vi hade tre kor och mjölken lämnades till mejeriet och sedan fick man skummjölk tillbaka som gick till grisen. Sedan grisen slaktats till jul tog min mor vara på allt på grisen från blodet till grisfötterna. Med hjälp av tarmarna gjordes isterband och fläsket lades i ett saltkar. Köttet lades i konserveringsburkar liksom bär och frukt. Vid jul fanns det kanske 50-75 konservburkar och 25-30 saftflaskor i källaren.

Vi hade en skock med får så vi hade vår egen ull. Ibland kardade jag ullen men jag försökte inte spinna den. Sedan stickade min mor strumpor och vantar. När vi behövde kläder gick mor till affären och köpte tyg och klippte sedan det efter ett mönster och sydde det på symaskinen. Till skolavslutningen fick hon mycket arbete med att sy nya kläder.

Man kan fråga sig om vi var olyckliga i vår värld. Jag tror inte det. Vi visste absolut ingenting annat än den värld vi levde i och var så hårt arbetande att det inte fanns någon tid att tänka. Det är här som socialdemokratins roll kommer in. Efter andra världskriget öppnades ett ”window of opportunity” att häva den fattigdom som fanns i det svenska samhället. Först inrättades ett tullskydd på 30 procent för att skydda de industrier som byggts upp under kriget som omedelbart skulle ha slagits ut i händelse av att frihandel hade införts. Genom valutaregleringen kunde de mycket högre skatter som de rika i samhället tvingats att acceptera av patriotiska skäl under kriget bibehållas. Pengarna investerades inom landet i stället för att obeskattat lämna landet till länder med lägre skattesatser eller ingen skatt alls. Den solidariska lönepolitiken som innebar att man successivt höjde de lägst avlönades löner för att också dessa skulle få anständiga löner som man kunde leva på. Samtidigt sänktes tullsatserna gradvis och de industrier som inte kunde betala de högre lönerna slogs ut t.ex. textil- och skoindustrin till förmån för företag som kunde betala de högre lönerna. Så var det tänkt och det fungerade nästan perfekt. På tjugo år var fattigdomen borta och vi levde i den bästa av världar med full sysselsättning och högre löner. Det var efter denna exempellösa framgång som socialdemokratin inte visste i vilken riktning man skulle gå. Frågan var om man skulle gå den socialistiska eller kapitalistiska vägen. Man valde att hanka sig fram från val till val och det var ingen vidare bra lösning. Kommunisterna i Kina valde utan blinka den kapitalistiska vägen men fortsatte att kalla sig för kommunister. Nu är det dessa avfallna kommunister som skapar den högkonjunktur som världen nu rider på.

Något window of opportunity fick inte Latinamerika eller tredje världen utom tigerekonomierna. De stora marknaderna USA och EU har redan framför allt Kina lagt beslag på och blivit världens verkstad.

Av Yngve Karlsson 29 dec 2007 17:50