Hur överlevde jag min barndom?

Då det gäller det käraste vi har våra små barn så är vi förstås livrädda som föräldrar, från dag ett, att det ska hända dem något. Naturligtvis snappar vi upp den information som finns att få kring barnets säkerhet.

Och det finns mycket skydd att tänka på. Nyss hemkommen från BB så dyker barnavårdscentralen upp i våra hem och informerar oss gärna om alla säkerhetsrutiner vi bör tänka på, Allt ifrån trappgrindar, spishällsskydd och säkerhetslås till dörrar och skåp.

Sensitiva som vi föräldrar är idag, så tar vi ju gärna in de mesta av viktig information. Föräldrar idag är faktiskt ett både upplyst och sensitivt släkte, med en balanserad syn på uppfostran. Det säger barnpsykologer som Malin Alfvén om oss svenska föräldrar i alla fall.

Jag ser mig själv bara som en ”normalt” säkerhetsmedveten förälder, som inte har för avsikt att överbeskydda min unge.
Men i det icke överdrivna säkerhetsmedvetandet hos mig själv undrar jag ibland över hur jag överlevde min barndom.

Det undrar jag när min egen mamma kommer släpandes med rent livsfarliga leksaker eller kläder: babyleksaker med långa snören eller dockvagnar med spetsiga stålhandtag, där små fingrar kan klämmas sönder i spjälorna. Eller kapuschonger med långa snören, som lätt kan strypa barnet ifall det ramlar i klätterställningen.

Jag tänker tillbaka på barndomen och jag minns både hur lillbrorsan ramlade utför trappan titt som tätt jag tror inte vi hade trappgrindar hemma, hur vi cyklade utan hjälmar och satt i baksätet på bilarna utan bilbälte.

Häromdagen såg jag att ”Vetenskapsmagasinet” skulle ta upp ”vår rädsla temat var ”rädsla” alltså och hur vi skyddar oss med hjälmar, bilbälten och brandvarnare.
Visst kan det delvis vara psykologiskt, med vår rädsla men vi ska väl vara glada samtidigt att vi blivit klokare.
Och i visst avseende har ju världen blivit farligare också.
Min storasyster var ju till exempel ute och tågluffade då hon var 16 år. Aldrig i livet att jag låter min unge sticka iväg i den åldern! I det hänseendet tror jag faktiskt att världen har blivit farligare. Eller har den inte?

Jag minns också att jag åkte tunnelbana ensam min mamma stod vid perrongen och vinkade av mig, och mormor mötte upp mig vid hållplatsen jag skulle till då jag var sju år. Huva, om två år i min dotters fall! Aldrig i livet att jag låter dottern åka tunnelbana ensam då.

Men ibland kanske man ändå undrar lite vad vi som föräldrar är så hysteriskt rädda för idag?
Man släpper ju inte ungen ur sikte, då den är vid lekplatsen. Och försvinner barnen sådär spårlöst för en stund blir man ju fullständigt livrädd.
Direkt så kommer de upp sekvenser i hjärnan om fula gubbar eller störda busar.
På ett sätt är det lite sorgligt och man kan ibland fråga sig om vår rädsla trissats upp idag.
Det gav ändå en viss självkänsla och erfarenhet, att man som liten traskade iväg till affären själv, med den där lilla lappen i hand, och inhandlade det där mjölkpaketet och matvarorna till hushållet.
Inte många föräldrar som släpper iväg små barn att handla idag.

Kanske är det så att vi ibland överdriver något, och är livrädda för en massa farligheter som inte finns.
Det är lite svårt att bedöma.

Jag kan i alla fall konstatera emellanåt, att jag faktiskt överlevde min barndom, trots allt. Trots att jag hade en rent av livsfarlig uppväxt ;-!

Av Karin Holmberg 22 nov 2007 11:44