Novembervardag

Foto: Jag själv

Jag måste bara berätta vad som hände mig häromdagen. Snacka om otursdag! Kl var 06.50 och jag ska iväg och jobba som programledare på TV400, "Kändisdirekt". Duschad, färdigsminkad och stylad i håret kastar jag mig upp på min cykel med ett paraply i vänster hand som ska skydda mitt hår eftersom det småduggade. Stressad som vanligt cyklade jag i väg i full fart till bussen som ligger cirka sju minuter från där jag bor.

Det är ganska mörkt och halt nu på mornarna så det gäller att vara försiktig. Vad jag inte tänkte på var att mina bromsar hade frusit på natten. Så när jag hastigt skulle stanna till på övergångstället, så bara gled jag över hela gatan i hög hastighet rakt mot den stora trottoarkanten på andra sidan. Bilarna som kom åkande blev tvungna att tvärstanna när dom såg mig komma glidande över vägen. plötsligt sa det bara "pang". Och där låg jag en meter från cykeln, med ett hårt tag om paraplyet, som nu var helt trasigt och bara hängde, i vänster hand och resten av mig och min kropp låg i en stor vattenpöl. Jag reste mig upp och kännde en enorm smärta på hela vänstra sidan, mina jeans var helt förstörda och jag var dyngsur. Som tur var hade jag mina svarta skinnhandskar på mig. Dom tog den värsta smällen och fick ett hål på högra sidan. Armbågen ömmade som fan.

Jag tittade snabbt på klockan.
- Fan! Nu blir jag sen, sa jag till mig själv.
Plötsligt hör jag någon komma springande emot mig och frågar om jag behöver hjälp. Nej tack, säger jag och haltar vidare och kastar mitt trasiga paraply efter vägen. Jag kommer precis i tid till studion och hinner fixa till mig och trots att mina kroppsdelar ömmar så biter jag ihop och gör ett utmärkt jobb.

Ja och historien slutar inte här må ni tro. I alla fall, sen när jag ska åka hem så ska jag stanna till på Sats och träna. Jag stressar igen och skyndar att byta om och låsa mitt skåp och efter att ha kört ett hårt träningspass på en och en halvtimme så ska jag hämta ut mina saker i mitt skåp. Vid den här tiden tränar alla, så alla skåp är nästan upptagna och dom flesta låsen ser likadana ut. När jag kommer in i omklädningsrummet så får jag en blackout. Jag minns inte vilket skåp som jag har låst in mina saker i. Jag känner paniken komma smygande. Där står jag med en liten nyckel och massor med skåp och lås och vet inte var jag ska börja någonstans. Jag börjar längst ut tänker jag och sätter fart. Då kommer de en hel aerobicsklass in och ska byta om och där står jag och provar olika lås. Fy fan vad skämigt. Alla vänder sina blickar emot mig och tittar undrande på vad jag håller på med. Jag känner att det är läge att ge en förklaring så dom inte misstolkar mig i min pinsama sitiuation:
- Ni får ursäkta mig men jag har glömt vilket skåp som är mitt, säger jag och känner hur jag bara vill försvinna. Jag möts av olika uttryck av blickar.
- Jag har mycket att tänka på nu, hör jag mig själv säga.
Ingen säger något. Det är helt tyst.
Jag tänker att det här går inte, så jag hämtar en personal på Sats och förklarar vad som har hänt, att jag har fått hjärnsläpp osv. Supertrevliga som dom är så tar tjejen med sig en massa nya lås och en stor tångsax och säger "Ja, Linda, var ska vi börja?" Och så skrattar vi. Det första skåpet vi bröt upp visade sig inte vara mitt. Med ett nu helt omklädningsrum fullt med nyfikna tjejer står vi och förklarar att jag har fått en blackout och vet inte vilket skåp som är mitt, så vi måste fortsätta tills vi hittar rätt. Då helt plötsligt kom jag på att "Oj! Det här är mitt skåp", sätter in nyckel och öppnar. Då apploderar alla och så skyndar jag att be om ursäkt för hundrade gången och försvinner ut genom dörren HEM... vilken dag!

Jag bestämde mig för att stanna hemma resten av kvällen. Man vet ju aldrig vad som skulle ha hänt om jag gick ut igen.

Av Linda Rosing 20 nov 2007 09:31