Min mamma kramade aldrig mig

Mitt första barn dog. Ingen hade ens talat om för mig hur man blir gravid. Jag fick aldrig se barnet, man talade aldrig mer om saken. Då var jag tonåring. Man söker kärleken när man är ung. Det sexuella vaknar. Saker och ting sköter sig själva. Men kärleken var inte det sexuella. Jag trodde det, men det var inte så. Du kan ha ett bra sexliv, men det räcker inte för att kallas kärlek. Så, vad är kärlek?

Mina äktenskap har tagit slut. Livet var inte verkligt. Berodde det på mig eller på mina män? När jag äntligen hittade den kärleksfulla relationen, gick inte det heller. Min uppmärksamhet fanns inte där när den behövdes. Den var någon annanstans, långt borta, i landet "Någonstans och ingenstans", dit ingen karta finns. Mina känslor blev till rädsla att bli övergiven, hårda ord och förhastade slutsatser, trots att jag vet vad som är rätt och fel.

Jag kommer inte ihåg en endaste kram från min mamma, däremot från min pappa. Det är väl det som räddat mig i livet. Någon som visat tillit mitt i kaoset. Pappa var inte perfekt, men han kunde be om ursäkt, för sina fel och brister. Det skulle jag också kunnat, men det har jag inte alltid gjort. Varför? kanske för en inneboende misstro mot människans motiv i det hon gör. Är det i själva verket en misstro mot mig själv?

Kärleken är förlåtande - det är jag säker på. Kärleken är trygghet, inte band. Vi kan aldrig hindra en annan människa att göra vad den måste och kalla det kärlek. Kärleken är förlåtande, just för att vi alla är bristfälliga i det vi gör. Det är viktigt, att vi inte fastnar i våra egna föreställningar, om hur kärleken ska vara. Vi är formade i en tid, vi inte ens kan komma ihåg, hur ska vi då veta varför vi handlar som vi gör? Kärleken är förlåtande. Om vi bär agg i själen ett helt liv kan vi inte gå vidare. Vi fastnar där för alltid. Jag känner inte agg mot mina föräldrar trots att dom inte kunde sköta en ung människa som jag. Dom kunde inte ge den trygghet jag skulle behövt och som jag försökt ge till mina barn, trygghet, ett varmt hem, kärlek. Men dom var mina föräldrar. Inte riva ner, bygga upp, förbättra, vill jag göra!

I dagens samhälle finns inte sammanhållning, respekt och kärlek. Vi ska klara oss själva. Det är för ingen människa nog. Vi behöver varandra, inte bara i parförhållandet utan också utanför.

Kärleken är för mig, tillit i ord och handling. Den har jag bara sett bland människor härifrån och från hela världen. Här och där lyser ljuset i människans ögon, i musiken i det vackra och sköna, i tanken och ordet. Vi är alla människor. Svart eller vit spelar ingen roll och vi hör ihop. Vi klarar oss inte ensamma i världen. Kärleken är stark bland människor, även de vi inte känner. Kärleken bär oss, kärleken till livet och till våra bröder och systrar över hela världen. Kärleken är global och samma i alla länder! Vi älskar. Kärleken kan inte begränsas. Den bär världen!

Det är genom att ge, som vi får och genom att förlåta, som vi blir förlåtna. När det gäller kärlek- måste vi också förlåta oss själva, för att överhuvudtaget kunna gå vidare i livet. Utan kärlek inget liv. Kärlek till oss själva och andra.

Jag har skrivit en bok om min barndom bl.a. Den heter Vittre. Kontakta mig om du är intresserad av den: poetenpiacomhem.se

Av Pia Isaksson 19 nov 2007 07:50