Cool! Jag är släkt med hög officer i US Airforce

Just nu är jag verkligen i valet och kvalet med vad jag ska göra och jobba med. Plötsligt ringer min mobil och jag ser att det står min storebrors namn "Kerry" på displayen. Klockan är 22.00. Det är jättelänge sedan jag pratade med honom. Sist vi sågs var i augusti på hans 40-årsdag. Det är jag som brukar ringa och det blir inte så ofta tyvärr. Och vi ses alldeles för sällan eftersom han reser mycket utomlands i sitt jobb. Dessutom bor han i Borås. Så min första tanke var "bara det inte har hänt honom och hans familj något!"
Jag svarar med darrig röst och tar ett djupt andetag. Han låter glad och lugn som han alltid är och säger: -Syrran kommer du ihåg din kusin Jenny, som du träffade när du var 8 år?
-Ja, sa jag, men vi var så små, men visst kommer jag svagt ihåg henne. Jag minns henne som mörkhyad med svart långt hår med bruna ögon och att hon var ett eller två år yngre än jag.

Det var det jag mindes. Sedan hade mamma ett kort på oss som jag har sett på äldre dagar. Jag har frågat mamma om henne för länge sedan och det som hon visste var att Jenny tävlade på hög nivå i simning när hon gick på high school i USA. Vi sågs aldrig på grund av av avståndet och på grund av hennes "hemliga jobb", som man sa när vi var små. Det är nämligen så här att vår faster gifte sig med en amerikan och dom flyttade till Miami och fick Jenny. Jag fick just i kväll reda på att min faster Pia är en av USA:s högsta officerer innom flygvapnet. Och hon är desutom utbildad läkare. Så jävla coolt! Hon och hennes man bor på ett ställe två månader, sedan flyttar dom igen. Det har med hennes jobb att göra. Hon tjänar tydligen hur mycket pengar som helst så hennes man behöver inte jobba. Vilken kvinna! Och hon är jag släkt med.

Åter till samtalet jag fick från min bror. Det här är så sjukt så jag måste bara berätta. Jag har nästan skrattat ihjäl mig åt det själv. Min faster och kusin hade ett hus som de hade bott i, i Santa Barbara i Kalifornien. Om man bor där, då har man pengar. Finns det något glassigare än det. Men när de skulle flytta vidare bestämde de sig för att ge Jenny huset så att hon kunde få bo där och slippa flytta runt hela tiden. Jenny tackade och tog emot och Pia och hennes man flyttade. Vad de sedan fick reda på var att Jenny sålde huset och festade upp alla pengarna! Ja det är sant. Så jävla crazy. Så det slutade med att hon har fått åka hit till Sverige för att studera och komma hemifrån. Jag kan tänka mig att Pia väl fick nog och satte henne på ett plan hit till vår släkt i Köping, där det är lungt och inte så mycket fester. Från det lyxliv hon har levt hemma i Santa Barbara ska hon nu ställa om sig till svenskt småstadsliv. Stackars henne. Får se hur länge hon står ut här i kalla sverige. Men nu har hon tröttnat på köping och är ofta i Stockholm på helgerna, med sina nya kompisar och lever rullan. Så min bror har pratat med henne och hon vill jättegärna träffa mig. Det är 25 år sedan vi sågs snacka om att jag är nervös. Jag har frågat ut Kerry om henne, men han vill att jag ska prata med henne själv. Brorsan berättade att hon är intelligent och trevlig, men lite slö. Typiskt amerikanskt, bara glida runt på mammas pengar. Det sista min bror sa var att hon har enorma kontakter och det kan jag tänka mig med tanke varifrån hon kommer.

Jag har alltid trott på ödet och nu kommer hon och vill lära känna mig. Kanske är hon den som kommer leda mig dit jag vill? Vart det nu är? Det vet jag inte än. Jag ska ringa henne i morgon. Tydligen kan hon lite svenska.

Av Linda Rosing 31 okt 2007 00:23