Den som vågar är aldrig ensam

Oliktänkanden bemöter de med avläskande: "det är så dumt att det inte ens är värt att kommentera", eller så fortsätter de älta sina egna övertygelser, som om några invändningar aldrig har uttryckts. De är över huvudet på folk. Nej, sådana personer talar inte, förresten - de föreläser. Med något överlägset dragerat om ordvalen.

Just de här typerna har en obehaglig förmåga att tänka i ett svartvitt rutmönster. Saker och ting kan nämligen bara vara på ett sätt, deras sätt. Nyanserar man ämnet det minsta, exempelvis med en egen livserfarenhet som råkar rubba de förbestämda rutorna, så slår de bakut. "Den självupplevelsen har du olyckligtvis misstolkat, för så är det inte."

Man brukar väl mera vardagligt kalla ett sådant snabbverkande kräkmedel för "översittare". Som äter syre och tar plats. De vill äga varje debatt. De poängterar, förekommer, invänder för invändadet skull, eller omformulerar vad någon annan redan sagt och kallar det för egna slutsatser; de kastar in förödmjukande, förminskande brasklappar, är avmätta, surar och kör över folk med riktigt äckligt retoriska övergrepp.

"Jag vet bäst, ta lärdom."
"Vad var det jag sa."
"Som jag sa, om du bara hade läst på, så hade du fattat."

De omger sig kanske därför med lismande "medhållare", som körar:
"Åh, jag kunde inte ha sagt det bättre själv."
"Du vet allt vad du talar om."
Eller stövelslickarna:
"Läste du min hänvisning till ditt inlägg? Du skrev ju så fucking braaa, alltså."

Jag dånar.

De här"arroganterna" delar upp medmänniskorna i två grupper, i alla fall när de skriver eller talar - "ni där borta" och "jag här framme". De kan tydligen inte heller tillräckligt ofta påpeka hur rätt de har i saker och ting. Gärna retroaktivt, ifall folk har undgått deras helgarderande svammel i ett tidigare inlägg. Och gärna gör de det på utländska, som om åsikten om sin egen åsikt förtjänar en internationellt gångbar, djupare förståelse.

Nästan alltid är det här frågan om personligheter som tror att dom är mer belevade, viktigare, kultiverade och belästa än alla andra, bara för att de av en taktfull omgivning tillåtits hållas med den självsynen. Eller skrämt folk. De kommer t.o.m. undan med uppenbara faktafel, bara för att folk inte vill dra uppmärksamheten till sig med att tala om det.

Personligen orkar jag inte argumentera med väggar, sådana som inte ens v i l l att det ska existera varierande tapetmönster. Inget som andra bidrar med ska få ha något relevant debattvärde. Då drar jag mig hellre bakåt, in i det anonyma jämngrå. Jag gör det, när jag omflugas av PK-människor som får mig att andas tyngre. Aldrig lättare.

Gör respekt och hänsyn ont, liksom? Vem vill dom egentligen övertyga - andra, eller sig själv? Kostar det att lyssna in andras meningar? Ligger det verkligen oöverkomlig presigeförlust i att behöva omvärdera vissa saker, eller åtminstone bara hålla sig öppen för möjligheten att det avhandlade ämnet, världen, faktiskt är litet större än man själv? Kan man inte bara bjuda på sig själv någon gång? Ge en annan människa ett erkännande?

På några skrivfora härjar sedan många år just en sådan outhärdlig typ, som jag talar om nu. Personen använder ofta flerspråkiga rubriker och Gud vet varför. Men redan där basunerar han ut "hur rätt han hade" i något överspelat ärende, som flera stycken faktiskt har hållit öppet för diskussion, långt innan dess.

Nu har jag läst den här manipulativa människan igen. Mot bättre vetande. Fått ont i magen och förstört en hel dag. Jag undrar var modet, mitt, har tagit vägen. Det här tveklösa m o d e t som förr i tiden fick mig att sätta upp ett finger i näsan på såväl översittare som mobbare, att fråga saker rent ut, platta ut om det krävdes, påpeka och säga ifrån - "kosta vad det kosta vill." För hur det nu än är, så brukar folk vänta på att någon, till slut, ska våga säga det där, som de flesta bara tänker. Men vill.

"Den som vågar är aldrig ensam" sa min farmor. Och det handlar väl kanske om det, om konflikträdsla; att ingen vill ta första steget och riskera bli ensam om det. Den medmänskliga tilliten tycks bli mindre och mindre.

Men, handlar det om mod, då? Handlar det över huvud taget om mitt mod? Eller har jag bara blivit äldre och latare?

Av Isabella Mendrix 25 okt 2007 06:28