Unni Drougge - min stora förebild

Jag älskar att läsa böcker, helst biografier, ja och romaner som bygger på verkligheten, men med lite utsvävningar. Jag har en jättestor bokhylla med böcker som jag har läst. Det är det jag sysslar med om dagarna; LÄSER. Jag läser allt jag kommer över. Någonting har hänt med mig. För något år sedan, om någon skulle fråga mig om jag har läst en bok skulle jag svara "Ja, en, Gömda" av Liza Marklund, thats it". Men när jag skrev min bok "Den nakna Sanningen", då var det som om någon spärr släppte. Då insåg jag att det fanns ett enormt intresse av att få ta del av andra människors öden och liv på ett intimt sätt. Jag menar, ofta tror man att man är ensam om olika problem. Det finns så många sk "fina" fasader som folk har och man tror inte att deras liv kan vara fyllda med problem. Man tycker att dom har ju ALLT, lycka, fint hus, fin bil, happy family, ja you name it. Ofta känner jag igen mig i mångas berättelser fast på olika sätt. Man kan liksom relatera till deras historia. Att läsa vad andra människor har gått igen för kriser och att dom har ställt sig upp och sagt "NEJ! Nu får det vara nog",och sedan ta sig ur eländet, det är som att vinna högsta vinsten på Lotto för mig. Jag inser att mina egna problem är så små så små. Det ger ibland ett bra perspektiv på hur saker och ting är.

Iallafall, igår när jag gick en shoppingrunda på stan så hade jag bestämt mig för att köpa Unni Drougges bok "Boven i mitt drama kallas kärlek". Jag har läst mycket om henne och utvecklat ett slags kärlek till henne och hennes styrka att kunna resa sig ur en destruktiv relation utan att gå under. Det hon har gått igenom har många andra tjejer också gjort, även jag fast lindrigare, men alla vågar inte öppet berätta pga att man känner skam och tar på sig skulden på något konstigt sätt. Så Unni, DU är en stor förebild både för mig och många andra tjejer i landet.

När jag kom hem så lade jag mig i min jättestora nyinköpta soffa och öppnade hennes bok och det gick inte att sluta läsa, tårarna bara rann ner för mina kinder. Det Unni berättar i sin bok är otroligt självutlämnade och starkt. Och det enda hon vill är att bli älskad. Men kärleken i detta fall är ond och tar med sig henne och hennes barns liv ner i avgrunden... tills en dag när hon vaknar upp ur denna skeva kärlekshypnos och starkt reser sig upp och tar tillbaka sitt liv. Jag får gåshud bara genom att skriva det här när jag tänker på vad denna starka kvinna har gått igenom. Hon visar att det går och att det är aldrig försent att ta tillbaka rätten till sitt liv.

Jag uppmanar alla - framför allt tjejer - att läsa den här boken. Även ni som inte har någon relation, just för att bli uppmärksamma på varningssignalerna, som man inte ser när man är förälskad.

Av Linda Rosing 25 sep 2007 12:13