Impressive Mastermind

Jag vet inte hur jag och Internet kom dit mitt i natten, men vi hamnade på CIA central intelligence agency. Jag blev nyfiken och gjorde deras lämplighetstest för att få göra karriär där.

"Your results:
According to your responses are: impressive mastermind"

Precis det har jag misstänkt hela livet. På något annat sätt kan det inte vara. Mitt största bekymmer just nu - när jag ska åka dit med mitt mastermind - är om jag får ta med tofflor och svenskt kaffe. Annars blir det nog inget av med CIA-karriären.

Tvekar på om jag ska berätta för dom, att jag under kvällen satt i gott och väl en kvart och petade sönder tangentbordet. Ctrl-knappen hade fastnat. För att komma åt under den behövde jag lyfta på en pil-uppåt-tangent och bredvidvarande windows-tangent. - Så...och sådär!

Jag lyckades peta upp ett betydande hål i tangenbordet, närmare bestämt hela nedre vänsterhörnet.
Men nu kunde jag lirka upp en pyttebit seg råtta, som jag hade nyst ut och som ramlat emellan. Det var därför knappen fastnat. Resten av råttabiten satt fläckvis utspridd över dataskärmarna och skrivbordet. Kristalliskt blötgröna.

Problem uppstod först när jag skulle klämma tillbaka tangenterna. De ville i n t e ! De halkade bara runt och spratt iväg, hur jag än bar mig åt.
- Skit...saker, mumlade jag som ett trumpet barn.

Där satt jag med mitt vinkelformade hål i tangentbordet och tvingades ropa på Sam. Han kom sättande. Lade pannan i bekymmersamma veck, när han tittade på förödelsen.

- Har du f ö r s t ö r t tangetbordet? Det där var d y r t det!
Jag tittade upp på honom.
Sa inte ett ord.
- Men varför gör du så där? envisades han och tog loss de tre lösa tangenterna som jag fram till nu hade knipit ihop i ena handflatan. Jag höll dom så hårt att de satt fast i skinnet. Skammen var total.

Han suckade och med en huvudskakning bar han iväg med tangenbordet för att fixa det. Under tiden torkade jag av skärmarna med nattlinneärmen och ägnade mig åt att peta på skrivbordsunderlägget. I skinn.
Jag hade fått det av Sam när jag fyllde år i våras.

Det fanns en nästan osynlig söm längs hela undre nederkanten, som jag aldrig lagt lika aktivt märke till förut. Och en liten lös tåt spretade fram därifrån.
Så typiskt, att sömmen släppt.
Jag tog tag i den med naglarna och drog. "Frrrrrrlllrrr", sa det.
Nu satt jag med en lång underläggssöm, som det inte gick att fästa någonstans. Och underlägget i två lager glipade hånfullt mot mig. Långsamt rullade det övre lagret upp sig.
- Ojsan....

Sam kom tillbaka med det lagade tangentbordet och tvärstannde när han kom in i rummet. Han blinkade klentroget.
- Men vad har du förstört n u då?
Två tysta sekunder.
- Ditt fina underlägg, svarade jag med en röst som var så tyst och tunn, att jag hellre kunde ha blåst ut en rökring på honom.
- Fan, vad du är klåfingrig...man kan inte vända ryggen till i fem minuter....

Plötsligt kokade jag av skratt. Tårarna sprängde fram och det läckte ut en massa skratt ur mungiporna. Jag var inte mer än 7 år.

- Nu så, sa Sam, när han provisoriskt tejpat ihop underlägget mot bordet med en bred, svart isoleringstejp.
- Du får nog ha det så, tills vi kan köpa nytt i morgon.
- Tack.

Jag kurar ihop mig i min morgonrock och släcker ner mina skrivbordsljus. Det är nog lika bra jag går och lägger mig nu.
Innan jag och mitt mastermind förstör något annat.

Av Isabella Mendrix 24 sep 2007 11:37