I det oskrivna

Ligger här i skuggan av en invärtes murare, en fasadbyggare. Jag vet något. Att Nu och Här, i djupet av intet, där spänner ett bälte av uttryck. Det hetsar former, kontext och tuggmotstånd, som hunden förföljer räven - den röda tråden ilande mellan en glupsk skogs gömselgröna jaktfaror.

Allt annat skingras och flyr, när vildmarken i texten kallar. Nyvaken fågelsång svingar in sin sorglöshet i naturens gröna hjärta. Jag hör dem på avstånd. Dricker sprängkraften i de blå oktaverna.

Trevar sömndrucken efter pennan och skriver i blindo, rakt ner, i ett mörklagt nattblock.
Tryggt.
Att ha allt på pränt. Tänka i pränt. Det är ett slags älskog. Ibland löper pennan ur och i sina egna tankebanor, binder samman och fäster- styrd av en automatisk virkkrok.

Ibland vet man exakt vad man vill ge mening och mönster åt. Man kan sina punkter och komman. Ibland inte. Då slumrar känslorna under huden, i sina rodnande grävda gångar, som kvalster.

Tryggheten, tamdjuren och vanorna. Det välbekanta i det redan skrivna. Något att ty sig till. Det oskrivna skrämmer. Skrivkrampens tomrum kräver alltid sitt. Är en språngbräda mellan jämrande ångest och total eufori.

En ny rad.
Det blir ju allt glesare mellan minnesvärda stunder. Kanske för att man vet, att man faktiskt aldrig blir äldre, än själva födelseögonblicket. Enda stunden vi inte minns. Den väsentligaste.
Man är tidlöst kvar där, Innerst Inne. Mitt i Då, när alla rädslor skrek.

För över fyrtio år sedan föddes själen rakt ut i fångenskapen. In i en fysik. Skars sönder av det konstgjorda ljuset. Alla de nyfödda tankarna lamslogs, för att de ännu saknade former och motsvarande betydelser. Men de fanns där. Som toner och bilder. Utan följd och sammanhang.

Ögon, mörka som brottsplatser, fäste blicken i den ömma modern. Ikonen. Och hon läste genom mörkret: "vid livets slut är du framme vid början."
Själen svarade på ögonens förmedlade känsla; "vill hem."

Och jag vänder mig om i det kroppsvarma, abstrakta och ser på den jag älskar med mitt enda liv. Och mitt nästa. Den sjunkna klippan i hans blick. Blond skimrar halsen i nattens sista, underbara flämtning. Hungrig gryning ammar morgondaggen ur hans hår.
Dimman mjuknar.

Den största törsten får fenor och rör sig mot strida lekvatten. Allt genererar och går vidare. En stafett. Osynlig överlämning, mottagande -flykt.
Jag ger honom mitt andrum. Men också, den röda känslan i mitt bröst. Det där nattliga blodet som kramats ur elfte timmens osaliga oro.

Jag skriver honom. Läser hans hud.

Han är ju fem nyanser blankt. Precis som vatten. Han är; törst, bottenlöshet, renhet, svalka och rörlig yta. En skrift. En kanna källvatten i återspegling.
Man måste vårda det blanka självet.
Det ännu oskrivna.
Och den vassa pennudden. Fjädern som kittlar näsvingens vittring och smeker den sårbara halspulsåderns blånande rytm.
- Annars...

Sticker fötterna i fluffiga tofflor. Måste gå upp och sammanfatta mig.
Ny dag. Eller natt.
I landet mellan text och pappersmassa jag inte avgör.


© Isabella Mendrix

Av Isabella Mendrix 21 jul 2007 14:50