Till alla kära pundare - på Stureplan

Det var en kall januarinatt för över 30 år sen. Jag stasade högerarmen, skjöt in sprutan med lösning, släppte stasen och lutade mig bakåt i polaren Jannes bil. Kicken uteblev. Varken underlivet, hårbotten eller fotsulorna brände på det av amfetamin karaktäristiska sättet. På frågan varför, svarade min kompis förstrött; "Jamen, det där är ju bara kokain". Som tung missbrukare raderade jag ut kola från bra-att-ha-listan direkt. Vi tog bilen till en kvart där dom sålde tjack.

Det var livet då. Lång, slingat blont hår, platåskor från London, konserter med ABBA, pälsar, diamantringar som pantsattes, sugardaddys, älskare, nätter på krogen då vi tjejer garvade, åt halvkilos T-bonestekar och sköljde ner med whisky. GI var inte ens uppfunnet. Dagar fulla av sol och sömn och snutpådrag. Nätter vid casinoborden och stripstången. Natten då min försmådde älskare satte en Smith & Wesson mot mitt huvud. Det tog tre timmar att övertyga mannen att vi inte skulle dö tillsammans i hans i hast hopkokade självmordspakt full av konspirationsteorier.

Det kom andra dagar. Då det glassiga guldkrogs- och kändismingellivet gav vika för grå framtidsångest. Knarkspan gav hjärtmassage när jag däckat i en mindre glamourös kvart i Söderort. Jag satt i stingtrosa i logen på Geismars stripklubb och grinade efteråt. Läste Shakespeare och insåg - slutar jag inte nu, så dör jag. Inne i duschen stortjöt en liten tjej från Göteborg, som örfilades upp av två kända torpeder. Hon hade äggstocksinflammation, ville hem till mamma i Göteborg. Men hon behövdes till 01-showen. Slagsmålet slutade med business as usual. Hon klev upp på scen i tid!

En väldigt avtänd dag. Jag hade fått framtänderna utslagna i ett gängslagsmål på Stureplan. Min stormrika dejt var på affärstrip i USA. Min bästa kompis satt för häleri på Hinseberg. Hennes lille son var omhändertagen av soss. Djursholmsmaffian hade tagit bort varenda bild av henne och mig ur familjealbumen. Förnedringen var liksom - total. Jag haltade in på Frälsingsarméns secondhandaffär på Södermalm. I bokavdelningen hittade jag för en krona, ett tilltufsat exemplar av "City of Night" av John Rechy, som också skrev "The sexual outlaw". Det här blev vändpunkten. En svart bild av en ung gaykilles resa genom förnedringens och solens USA. Som knarkare och stjärnstrippa har man inga "dåliga hårdagar". Det finns bara en bra sil eller en dålig sil. Jag befann mig på andra sidan silen.

Efter sossbesök, tandkirurgen, kirurgen som sydde ihop mig, Mariapol och löpdojorna, återvände jag till livet. Satt på redaktioner, skrev om allt mellan kungahus till sexmord, extrknäckade med allt möjligt.

Idag sitter jag på guldkrogarna igen, på barer, gymcafeér, redaktioner. Jag ser dig, redaktör X, när du kommer ut med glansiga ögon från toaletten. Jag ser dig, unga vackra modell som jag intervjuat en gång. Du är hårt målad och hög som ett hus. Och du, programledare med jättegarvet, du har sorg bakom kajalkanterna. För att inte tala om dig, som köper sex av yngre killar och är livrädd att din egen redaktion ska hitta bevisen. Och du, fotograf X, som hävdar att du är "lyxknarkare" - du erkänner ju själv att du är impotent och utkastad av frugan på grund av knarket du sätter i dig.

Jag kan lukta mig till missbruk. Tack vare PR-agenten Kurt Sellings avslöjanden och alla medieskandaler vet nu hela svenska folket att kokainet är i var mans näsborre. Det är ute bland mediafolk, i styrelserummen, på ungdomsgårdarna, i kyrkan såväl som bland medlemmarna på Friskis & Svettis.

Jag undrar - hur pass relevanta, sunda, bra beslut fattas idag av personer som är drogade på arbetstid. Oavsett det beslutar de om saker som rör dem själva eller andra. "Jag tycker jag kan köra bil, för jag tog bara en lina före lunch". "Det här ärendet avskrivs, för vi har inte tid". Man fattar beslut som kan stjälpa, hjälpa eller dra andra i konkurs eller till självmord.

Idag är jag trygg, trött, trög. Vill jag gå på klubbar, så gör jag det. Vill jag kolla Café Norrköping på TV, så gör jag det. Dom jag verkligen respekterar är dom som aldrig levt jetsetliv eller låtsas-glassliv. En estnisk, ung kvinna som undkommit hallickar och slåss mot kolademonerna varje dag på trappmaskinerna på gymet. En HIV-drabbad trebarnsmamma som orkar peppa andra att ta sig ur missbruk. Min syrianska frissa, som försörjer hela familjen genom att jobba dubbla heltider. Min turkiska grannfru, som åker 90 minuters resväg till sitt jobb som vårdbiträde varje morgon, för att börja klockan 07.00. Killen i Fittja som startat städfirma i tunnelbanan och valts in i Rotary, för sin entreprenörsdrift. Det är dom som håller samhället uppe. Inte nån narcissistisk programledare som har svart bälte i hustrumisshandel och hålls bakom ryggen av fega TV-chefer!

Till alla kära pundare - oavsett om ni sitter och förbereder en TV-show, en lina, en mysshow, en succéschlager, en affär på börsen, ett miljonklipp - jag vet hur ni har det. Jag vet hur jäkla lyckade ni känner er. Hur skenet bedrar. Hur framgångsrika ni känner er när ni passerar Svampen med lite bubbel i näsan. Ha en bra dag! Vi möts i T-banan om några år!

Av Susanne Backman 16 jun 2007 15:30