Svensk media fegare än brittisk

Trogna läsare som har följt mitt skrivande i Sourze har redan fått veta en del om hur Vita Husets propagandamaskin haft en passiv medhjälpare i form av Amerikas mainstream-media. Svenska utrikesjournalisters jobb verkar vara att läsa New York Times och Washington Post och sedan återpaketera informationen för lättsmält konsumtion i DN, Svenska Dagbladet och på Sveriges Radio och TV. Denna form av nyhetsförmedling må vara mindre tendentiös än de ursprungliga amerikanska källorna, men i regel är den ännu ytligare. Om våra två största kvällstidningar kan man bara konstatera att deras kultursidor inte räcker långt som täckmantel åt en journalistik som sedan länge kapitulerat inför samhällets mest primitiva marknadskrafter.

Även mainstream-media i Storbritannien, som är USA:s närmaste militära allierad, utsätter Bushregimen för hårdare granskning än man någonsin hittar i Sverige. BBC ger stort utrymme till grävande journalisten Greg Palast, som regelbundet avslöjar skandaler i sitt hemland USA. Vare sig det handlade om New Orleans efter Katrina, valkorruption i delstaterna Florida och Ohio, eller Vita Husets förljugna inrikes- och utrikespolitik, har Palasts toppnyheter i Storbritannien aldrig exporterats till USA:s mainstream-media. Medan det finns skäl till att amerikansk mainstream-media tvekar att kritisk granska USA:s korrupta oligarki, är ambivalensen hos svensk press mindre begriplig.

Sanningen om irakkriget går inte längre att undvika, trots Vita Husets fortsatta förnekanden och fantasifulla beskrivningar om läget där. Nyligen exponerade en uppmärksammad TV-dokumentär lögnerna som ledde till invasionen. Bill Moyers har varit nyhetsprogramledare på USA:s enda offentliga finansierade TV-nätverk i 35 år och blivit en allmänt respekterad ålderman bland sina kolleger. Tack vare hans ställning har Moyers lyckats filma intervjuer med flera av USA:s mest kända och inflytelserika journalister i filmen Buying the war, om mainstream-medias roll i upprinnelsen till Irakkriget.

Det är en förkrossande redogörelse över medias rädsla inför makten. Vittnesbörden presenteras i en oavbruten ström och slutsatsen blir att utan medias medverkan hade Vita Huset aldrig lyckats begå sitt fruktansvärda brott. Bildmaterialet gav det starkaste intrycket; t.ex. den sista presskonferensen inför invasionen, då Vita Husets samlade presstyrka fortsätter att pliktskyldigt sträcka upp sina händer trots presidentens medgivande att han följer ett manus med förbestämda namn som han ska kalla på. Reportrarna blev statister i ett dåligt regisserat drama, när de inte rent av agerade sufflörer med tama frågor besvarade av presidentens inrepeterade repliker.

"Oliktänkande anses inte bara opatriotiskt, utan det är en dålig affär", säger Phil Donahue, en gigant i USA:s TV-bransch vars hyperpopulära program på 70- och 80-talet blev förebilden för dagens uppsjö av pratprogram där folk blottlägger sina mest privata böjelser och personliga konflikter. Donahue hade återvänt till rutan 2003 för att ge plats åt figurer som motsatte sig den dominerande neokonservativa politiken. Men trots goda tittarsiffror stoppades hans program bara tre veckor innan Irakinvasionen. Efteråt uppdagades en intern e-post korrespondens från en av TV-bolagets tjänstemän som beskrev Donahues program som "svårt att visa i krigstid, när andra kanaler febrilt höll på att vifta med fanan".

Medan enorm vikt fortfarande läggs på att kunna ligga ett steg före konkurrensen, vågar ingen gå så långt som att sticka ut hakan. Därför möttes Vita Husets desinformation mycket sällan med sund skepticism. Tydligast framstod exemplet med vicepresidentens TV-intervju hos programledare Tim Russert, då Cheney hänvisade till en uppgift om aluminiumrör i New York Times från samma dag. Med stöd av den i förhand publicerade tidningsartikeln hänvisade Cheney till "beviset" på att Saddam försökte anrika uran för att tillverka kärnvapen. Times-artikeln hade i sin tur uppgivit anonyma uppgiftslämnare i Vita Huset som källa. Först hade Vita Huset läckt uppgiften till tidningen, sedan hänvisade vicepresidenten till artikeln på TV. Konfronterad i Moyers dokumentär med detta lurendrejeri, och tillfrågad om vart folket ska vända sig när mainstream-media matas med vilseledande uppgifter från anonyma politiska makthavare, svarade Tim Russert; "Det är viktigt att ha ett oppositionsparti."

Mainstream-media granskar alltså inte sanningshalten i sådana uppgifter, utan att någon oppositionspolitiker först gör jobbet åt dem. På så sätt har media blivit en passiv åskådare vars enda ansvar blir att redogöra vem som har sagt vad. I det aktuella fallet stämde "beviset" inte alls. Uppgiften om aluminiumrör som importerades till Irak var en chimär. De kunde aldrig användas till urananrikning, men endast två amerikanska journalister besvärade sig någonsin att ringa till oberoende experter och kolla upp det.

De två reportrarna, från en mindre inflytelserik amerikansk tidningskedja, profileras i filmen som de enda i amerikansk press som regelbundet ifrågasatte Vita Husets många långsökta anklagelser. Men Moyers förklarar inte att reportrarnas arbete minsann uppmärksammades i alternativmedia, dvs. på Internet. Där skrevs det om både bedrägeriet kring aluminiumrören och den snabbt avslöjade lögnen kring Iraks påstådda uranimport från Afrika.

Inte heller gick Moyers så långt som att visa makthavarnas enträgna försök att strypa mediemångfald. För några år sedan försökte USA:s kommunikationsmyndighet FCC tillfredställa mediejätternas önskan att ta ännu starkare grep om lokala mediemarknader, genom att försvaga gällande regleringar om hur många tidningar och TV- och radiokanaler som får ägas av ett enda stort mediebolag. Förslaget stöddes naturligtvis av FCC:s ordförande Powell - son till dåvarande utrikesministern - men det stoppades av en aldrig tidigare skådad proteststorm där FCC fick över 700 000 skrivna protester emot förslaget. 1.

Inför kongressvalet i höstas kom ett nytt försök att cementera mainstream-medias dominans i USA. Efter intensiv lobbying av de största telebolagen, utformades ett lagförslag om att låta telekombolagen enväldigt bestämma tillgängligheten av information på Internet. Genom olika prissättningar skulle de allra största Internetproducenter få åka en gräddfil, där deras innehåll fick snabbast överföring. Små alternativa producenter skulle tvingas betala en oproportionellt hög avgift för att få samma överföringskapacitet som de åtnjuter idag. Principen om "nätneutralitet" skulle effektivt urholkas. Demokraternas valseger verkar ha förhindrat lagförslaget, men endast efter att en enorm Internetbaserad protest nådde Washington.

De båda fallen illustrerar Republikanernas nära maskopi med medie- och telekomjätterna. Tyvärr verkar inte de senaste bakslagen haft särskilt stor effekt, utan två helt nya fall har dykt upp på senaste tiden. Webbradio har börjat slå igenom i USA som alternativ till landets alltmer enformiga radioutbud. Vid sidan om de stora radiokanalernas Internetsatningar har en mångfald av små oberoende radioentusiaster förkastat dagens färdigformulerade musikformat och börjat sända eklektiska blandningar som attraherar en växande lyssnarskara. Redan hade sådana kanaler fått betala ett jämförelsevis högt pris för rättigheterna att sända upphovsskyddad musik. Men i mars beslöt myndigheten som bevakar upphovsrätten att höja kostnaderna mellan 300 och 1200 procent! Dessvärre gäller beslutet retroaktivt och hotar utplåna hela den amerikanska webbradiobranschen.

Den motsvarande amerikanska myndighet som bestämmer över portopriser inom USA slog också tidskriftsbranschen med häpnad häromveckan, när det satte portot för små tidskrifter tre gånger högre än för stora. Enligt en skrivelse från myndighetens egen styrelse bestämdes de nya prisökningar i enlighet med mediejätten Time-Warners eget förslag.

Men det finns även andra sätt att försöka tysta oberoende röster. Först flera år efter Republikanernas konvent i New York 2004 framkom det att polisen hade infiltrerat ett stort antal aktivistgrupper och fört anteckningar över deras politiska åsikter.2 Under konventet arresterades cirka 1800 demonstranter och många hölls länge under vidriga förhållanden i ett förfallet parkeringsgarage. 3 Endast tio av de gripna demonstranterna fälldes i domstol sedan. Misstankar mot 227 demonstranter som arresterades vid en gatuprotest nära Ground Zero lades ner helt.

Förra året vittnade Richard Hersh, medlem i en kristen "Quaker" kyrka, inför kongressen om hur militära agenter hade infiltrerat föreningens möten och kategoriserat kyrkgruppen som "ett hot". 4 Bush omtalade - och olagliga 5 - avlyssningsprogram har med all sannolikhet också utsatt många vanliga amerikaner för olagligt intrång.

Det har även kommit rapporter om akademiker och journalister som har trakasserats på landets flygplatser genom att hamna på statens mystiska "No-fly list". Listan kom ursprungligen till för att hindra terroristhot mot flygpassagerare, men har regelbundet missbrukats när den ofta utpekat vanliga medborgare. I ett fall fastnade universitetsprofessorn Walter Murphy i fällan. När han frågade flygbolagspersonalen om skälet till att hans namn förekom på listan, fick han motfrågan; "Har du någonsin deltagit i en fredsdemonstration?" Nej, uppgav Murphy, men han hade gett ett kritiskt tal om George W. Bush. "Det skulle räcka", blev svaret.

Man får hoppas att Bill Moyers snart gör en dokumentärfilm om hur det fria ord som förs av USA:s alternativmedia och helt vanliga amerikaner stryps av ”storebror”. Annars finns risken att alla blir lika rädda för att tala sanning till ”makten” som Fredrik Reinfeldt, som nyligen teg om Irakkriget på sitt besök hos George Bush.

1 Länk: mediaaccess.org
2 Länk: iht.com
3 Länk: soaw.org
4 Länk: thewall.civiblog.org
5 Länk: aclu.org

Av Patrick Gallagher 25 maj 2007 15:41