Nån sorts sjuk typ av tragikomik

Och kärleken till dig har aldrig varit färglös. Men här är den svart på vitt. Jag älskar din värme. Mina händer var alltid varma när jag var med dig. Nu har jag tappat cirkulationen, du finns inte här och hjälper blodet i mina ådror, det brukade ju flyta för dig, älskling. Jag kanske älskade dig fel, jag älskade som att det inte fanns någon morgondag, som att du och jag hade ett liv att se fram emot; tillsammans. Och allt blir så tvetydigt, om jag bara kunde kyssa dig skulle du förstå, men responserna är för få, du känner dig jagad och jag är andfådd. Benen bär mig inte mycket längre. Jag återkommer alltid till samma sak, och om det inte är kärlek är jag oblivious - Vad jag än gör i mitt liv vill jag ha dig där. Det finns ingenting jag inte kan tänka mig att göra med dig. Och dubbla negationer känns som en underdrift i sammanhanget, och jag känner till vårt svarta hål, men det kvarstår fortfarande, med dig försvinner alla nej, alla kanske, alla om och alla men, jag älskar dig och det är det vackraste, mest färgstarka jag upplevt, och här har du det svart på vitt.

Och se på mig. Se in i mina ögon, jag funktionerar knappt. Dom säger att det viktiga är inte hur många gånger man faller, det är hur man tar sig upp igen. Saken är den att jag fallit några gånger, riktigt hårt. Och det är alltid lika djupt. Det är alltid lika jävla långt upp. Om jag erkänner för mig själv nu, om jag väljer att försöka gå vidare, då kanske jag tar fel beslut, och det, det gör mig rädd. Hur är det tänkt att fungera, känslor? Det är misär. Och jag kanske redan fallit. Jag kanske föll för en månad sedan, när du nekade mig, vände ryggen till, sa att hit men inte längre, då kanske jag föll, och allt jag gjort sen dess är på grund av dig. Det var dig jag lutade mig på förut. Du är allt, och utöver det är du så vacker. Så otroligt vacker. Jag är ledsen att jag missbrukat din skönhet och allt du gett mig, jag behöver din förlåtelse. Destruktiv kärlek är den mest intensiva.

Och jag vet att du rör dig mot mig. Det är så svårt att förklara. Men jag känner din energi, vi kan stå hundra meter från varandra, och båda våra energier, det vi utstrålar rör sig mot varann, skriker efter varann, slingrar sig runt andra för att stilla nyfikenheten, men så fort det är du och jag ensamma i ett rum; herregud. Så fort vi är ensamma går jag nästan under, det ligger så mycket ord, känslor, tankar i luften, ligger o vibrerar runt oss, under oss, över våra huvuden, och vilken sekund som helst känns det som att du ska kasta dig över mig. Mitt hjärta bankar, jag blir röd och varm och kall om vartannat, kärleken med dig har alltid präglats av fysiska fenomen. Och jag ångrar att jag släppte dig. När du ser på mig ser jag kärleken, M, jag ser på dig att den inte är död. Det är inte önsketänkande, du har samma blick du alltid haft. Och den är så jävla sexig. Det finns inget mer sexigt än att se kärleken strömma ur dina ögon, ur dina händer. Och jag vet att du är rädd för att röra mig, ser det på dig, märker det, du vet hur starkt det vi har är. Om vi inte hade suttit vid en fotbollsplan med människor omkring oss hade jag aldrig kunnat ta ansvar för mina egna handlingar. När du går in, går förnuftet ur. Och jag vill vara korkad resten av mitt liv.

Och ja, förträngda känslor kan ju som sagt drömmar handla om. Förvåningen är inte överdrivet stor, du är förträngd. Det är säkert så simpelt, alla fester, alla nätter, då kan jag ju i några timmar vila mitt stackars sargade hjärta från dig. Jag sväljer ditt leende med tequilan.

Av Cim Efraimsson 05 maj 2007 14:31