Det finns ingen gratis lunch!

Ingenting är gratis man blir bara tvungen att betala på ett annat sätt. Det samma gäller förstås när staten erbjuder "gratis" tjänster. Faktum är att gratis i det sammanhanget innebär att man får betala dubbelt upp. Först tvingas man betala in de pengar som tjänsten ifråga kostar och sedan får man betala med sin frihet.

I Sverige har vi "gratis" sjukvård. Det innebär att medborgarna först måste betala vad det kostar och att staten eftersom det är den som "finansierar" vården anser sig ha rätt att gå in och bestämma hur medborgarna ska leva sina liv i och med att det är staten “som får ta smällen" om någon i landet lever på ett, i statens ögon, ohälsosamt sätt.

Om de med vanlig betalningsförmåga istället skulle använda sig av en privat och obligatorisk sjukförsäkring, i stil med trafikförsäkringen, skulle vi bara behöva betala pengarna som sjukvården kostar och slippa den integritetskränkande lagstiftningen och de skrämselskatter som ålagts produkter som i statens ögon inte är önskvärda.
En sådan reform skulle också ge mer makt till patienten, istället för att som nu vara ett offer för en arrogant läkares nycker skulle patienten helt plötsligt bli en betydelsefull kund.

I Sverige blir vi, precis som i de flesta länder, bara rikare och rikare. Men av någon anledning får man inte använda sina pengar till det som är betydelsefullt, exempelvis sjukvård, skola och äldreomsorg. Man tvingas istället lägga pengarna på ännu fler betydelselösa prylar.
Detta är ju genialiskt från en socialistisk utgångspunkt. När pengar blir allt mer betydelselösa kan inte heller pengar göra att det är någon skillnad på folk och folk.
Samma fenomen utgör också, föga överaskande, det kanske största hotet mot den individuella friheten.

Om staten började begränsa antalet ämnen som befolkningen fick skriva eller prata om skulle det inte dröja länge innan all frihet var hotad. Samma sak gäller här där det istället handlar om handlingsfrihet. En människa som jobbat hårt och sparat pengar får inte om den blivit svårt sjuk satsa de pengarna på en större chans att överleva. Trots att han har en massa pengar på banken kan läkaren säga “tyvärr har vi inte resurser att köpa in den utrustningen som skulle behövas för att du skall bli bra och du får förstås inte betala själv så du kommer att dö".
Patienten har pengar, möjligheten att överleva finns om de pengarna får användas men ändå är det förbjudet. Han offras på jämställdhetens altare.

Sjukvården är också en av få saker i vårt samhälle som ransoneras med hjälp av kösystem. Om vi återigen jämför med trafikförsäkringen skulle troligen de flesta bli förvånade om man på verkstaden hävdade att de hade en ett år lång kö på att få lämna in bilen, och ändå vore ju det var att föredra framför en ett års lång väntan på en höftledsoperation. När kösystemet dessutom är upplagt på ett sådant vis att endast de som är friska nog att bråka och skrika högst får vården inom rimlig tid så framkommer bilden av ett alltmer absurt system.

Låt oss än en gång jämföra med bilverkstaden, tänk att endast den som kände en mekaniker eller ringde och bråkade och envisades kunde få möjlighet att få bilen lagad inom rimlig tid.

Det faller på sin egen orimlighet, det borde ju vara dem som konkurerar om oss kunder inte tvärtom, men så är fallet inom svensk sjukvård.

Det finns självklart fördelar med nu rådande system och även i ett scenario där de flesta är privat försäkrade skulle staten behöva gå in och garantera försäkring för dem som inte hade råd. Men de nackdelar som systemet för med sig förtjänar att belysas. Utan att räkna med dem i ekvationen kan ingen människa påstå sig ha en genomtänkt uppfattning i frågan.