Ärlighet - En förbannelse

Och det var bortom allt förnuft i helgen. Och jag förstår inte vem jag försöker lura, när allt ändå alltid är som det alltid varit. Det är två steg tillbaka konstant. Och det enda jag egentligen är säker på är att jag inte vet. Dödsångesten byter plats med tröttheten, irritationen. Omväxling förnöjer, och ändå sitter jag ute i Blåsut med en kille som bara är just det - En kille. Jag ser inga kvinnor eller män, jag ser bara barn överallt; små rädda barn som flackar med blicken och svettas nervöst. Allt känns så meningslöst.

Och Jonas, jag bävar inför idag. Det var inte länge sen vi sågs. Men precis som på Magnus så ser man så lätt kärleken strömma ut från dig, jag ser varenda tanke i din nedslagna blick. Det är obehagligt när du ser på mig sådär, när dina läppar skälver och dina ögon tåras, när hela ditt väsen skriker JAG ÄLSKAR DIG. Hur ska du någonsin kunna lära dig att jag inte förtjänar dina känslor? Jag läser dig som en öppen bok, och du vet ingenting om mig. Ingenting har förändrats.

Och Magnus, hon lät söt i telefon. Söt, liten. Är ju säkert 89:a. Hon lät blond, söt och liten, späd och vacker. Och min mage vänder sig, för du söker dig till tjejer som är min raka motsats. Dom ger dig inget motstånd, ingen vägledning, dom vill bli omhändertagna och du är ju fantastisk. Jag ser kemin, hör den i hennes andetag, finner den direkt 3.40 en lördagnatt. Känns fortfarande jobbigt, och det är väl bara att acceptera - Mina känslor för dig försvinner aldrig. Du är störst.

Och ärlighet är en gåva och en förbannelse. Ansiktet, kroppspråket, tonen i rösten har aldrig lyckats dölja känslor och ändå ligger lögnen alltid nära, smakar alltid bra. Det bitterljuva är så påtagligt. Att stoltsera med öppna ögon och stor mun, att alltid titta snett, alltid vara rak, det finns så mycket att säga. Det finns så mycket att dölja. Och det är lätt att vara svävande, balansgången är enkel; en hårfin gräns är alltid ändå en gräns. Hit, men inte längre. Och det bitterljuva är så påtagligt, blir så överväldigande när makten ligger i ens egna händer, ja, det gör ont men smärtan är min. Det påstådda psykiskt sjuka, alltid så påtagligt, när kontrollen och ensamheten som smärtan för med sig blir till gnuggande händer och ett elakt leende; det här är mitt, du kommer inte in. Jag kommer döda dig, and you wont even see it coming. Fortfarande är ärligheten allt, utan den förgörs jag. Lögnen alltid lika jävla nära.

Och längtan ihållande som längtan alltid är. Nervositet och säkerhet går hand i hand. Tänker, längtar, önskan, djupnar. Sent blir ännu senare, men vart är förr förr FÖRR? Den som biter efter mycket, tyst min mun så får du socker. Varm inombords, glödande, dunkande.

Så jävla trött på mig själv.

Av Cim Efraimsson 25 feb 2007 18:16